Elin Anna Labba berättar om sin bok Far inte till havet vid ett författarsamtal på Silvermuseet. FOTO: Sara Lansgren
Vad händer vid en sjöreglering? Hur påverkas människorna som levt i en nära relation med vattnet?
I Far inte till havet, en nyutkommen roman av Elin Anna Labba, får vi följa tre kvinnor vid en sjö som stiger, växer och brer ut sig, gång på gång. Romanen bygger på intervjuer och berättelser från de som levt och lever vid reglerade sjöar.
– En reglering förändrar människornas relation till vattnet. När naturen går sönder går även relationen sönder, säger Elin Anna Labba.
Marknadsprogrammet startar denna gång redan på torsdagskvällen, med ett författarsamtal på Silvermuseet, där Malin Brännström pratar med Elin Anna Labba. Silvermuseet är också en plats där Elin Anna Labba hämtat en del av inspirationen till boken.
– Arkivet på Silvermuseet är jättefint, och jag har haft stor nytta av det. Det finns så fina bilder och dokumentationer, säger Elin Anna Labba. Piteälven är också väl dokumenterad i många jojkar, och jag har tänkt mycket på Arjeplogsområdet när jag arbetat med den här boken.
I arbetet med boken Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna, fick Elin Anna Labba många berättelser om vattenregleringar, som också tvingat människor att lämna sina hem.
– I grund och botten finns hemlösheten i båda böckerna. Berättelserna går ihop, men i den här boken är det en annan tid och ett annat samhälle. Den går in i modern tid, säger Elin Anna Labba.
Elin Anna Labba har själv tillbringat barndomens somrar vid Áhkájávrre, och även om hon är född efter regleringarna så präglades hennes barndom av dem.
– Ja, absolut har min barndom präglats av regleringarna, det hade skett så nyligt och ingen hade riktigt hunnit hämta sig. Och vi påverkas fortfarande, stränderna eroderar och gör att vi måste flytta på oss, högre och högre upp. Vi tappar vår plats, vårt hem.
Vid de författarsamtal som Elin Anna Labba haft sedan Far inte till havet kom ut har hon mötts av mycket uppskattning och många nya berättelser om relationen till vatten.
– Det är speciellt och fint att möta människor som är personligt berörda av regleringar, säger hon. Det finns en dubbel relation, man är beroende av vattenkraften för elen och jobben, men samtidigt finns en stor sorg och saknad över det som var men inte längre är. Ibland kanske man inte tänker så mycket på det, men när man känner vilka band man har till natur som inte är förstörd förstår man att det är mycket som går sönder när naturen går sönder.