Lördagen 7 oktober hölls filmfestivalen Ljusglimt på biografen i Arjeplog. Arrangör var Naturskyddsföreningen. Det kom så mycket folk att vi fick sätta fram fler stolar i biografens entré. Ändå var det en informell och trevlig stämning bland de som var där. Själv hittade jag en bra plats på täckmattan där jag kunde sitta och lyssna på gästerna och de andra besökarna och anteckna. Dagen bjöd på ett fint sammansatt program i form av visning av korta filmer, långa filmer, en sångföreställning, en föreläsning och ett panelsamtal.
Det var en rolig dag, det kändes upplyftande att träffa engagerade människor som bryr sig och försöker arbeta för en bättre och mer hållbar värld, alla på sina sätt. Men även om det var hoppfullt att se alla och roligt att få ha den här dagen tillsammans med film och sång och samtal, fanns det ett allvar. Frågorna som filmfestivalen i grunden kretsar kring är svåra. Hot mot klimatet, mot miljön, mot urgamla levnadssätt, mot Jorden själv. Orättvisan i hur klimatkrisen slår, att de som påverkar minst är de som drabbas mest, inte minst urfolk.
Ett tydligt tema under dagen var skogen och skogsbruket. Ulrika Karlsson berättade genom sin föreläsning om Svenska kyrkans skogsbruk och hur man kan påverka som kyrkopolitiker. I panelsamtalet lyfte Mattias Olsson perspektivet att den breda allmänheten inte är så insatt i frågan – vad är skog egentligen? Varför är det viktigt med biologisk mångfald? Stig-Olov Holm berättade utifrån forskarens perspektiv, om viktiga vetenskapliga aspekter i skogsfrågan som ofta glöms bort trots att de är avgörande, exempelvis betydelsen av biologisk mångfald och tidsaspekten i kolinlagring: att satsa på att kalhugga och sen låta nyplanterade träd lagra koldioxid är ingen välfungerande lösning eftersom det tar mer tid än vi har. Lars Igeland, samtalets moderator, bidrog med folkbildningens roll i omställningen: människor måste få lära och sätta sig in i frågorna om det ska fungera.
I Elena Martinez sångföreställning lyftes en ingång i klimatfrågan som jag upplever inte är så etablerad i Sverige: naturens rättigheter. Att naturen ska skyddas för att den har ett värde i sig, att den har rätt att finnas och fredas. Elena Martinez blandade i sin föreställning effektivt fakta med känslor för naturen.
En film som visades under dagen var Gullegoulli som berättade om samiska fisketraditioner – ett sätt att bruka naturen utan att förbruka den. En av filmens medverkande, Leif Lundberg, var med på plats. Direkt efter filmen bjöds det på middag som direkt knöt an till filmen: den hade lagats av Isabelle Lundberg och bestod av just fisk lokalt fiskad av Leif.
En annan film som visades efter middagen var Mattias Olssons Avtryck, om tretton utforskande nedslag på olika platser i Sverige där människor på olika sätt engagerar sig för ett hållbart samhälle, ofta med förankring i det lokala.
En sak som nämndes under dagen som jag fastnade extra för är klimatpsykologernas tips för att orka engagera sig: satsa på att göra det som har störst effekt på kortast tid. Det kan vara svårt att navigera i; var börjar man? Och hur? Jag tror det är genom att träffa andra. Ljusglimt var ett roligt och bra tillfälle för den klimatorolige att känna att man inte är ensam, och att det finns vägar till handling. Även om det är svåra frågor som inte har lätta lösningar går de att arbeta med. Och gör vi det tillsammans blir det lite mindre svårt. I mörkret kan vi vara varandras ljusglimtar.
Text: Linn Karpsten Klangevik Foto: Elias Hed, Harleen Kalkat, Lars Igeland, Malin Åkesson