FOTO: Peder Lundkvist
Kalhygge eller naturreservat?
Kanske är det helt omedvetet av glesbygdskommunernas befolkning i allmänhet, och dess folkvalda politiker i synnerhet, att ikläda sig nån sorts offerkofta när frågorna handlar om naturresurser.
Eller är det så att man helt enkelt inte tror på sin egna kapacitet och att man därför helt struntar i att använda de, både naturliga och regionalt utvecklade, resurser som finns därstädes?
Skogsbruket är ett exempel på glesbygdskommunernas handfallenhet när naturresurser kommer på tal.
När bl.a statligt ägda skogsbolag hugger ner gammal urskog i fjällnära miljö så märks ingen reaktion från kommunalt håll.
Många av de styrande politikerna tycks leva kvar i 1957 års ekonomi, där mer än hälften av kommunens arbetskraft sysslade med skogsarbete. De fick sina inkomster ifrån skogsbruket och betalade således skatt i sina hemkommuner.
Det gör de inte idag.
Faktum är att en väldigt liten del av dagens arbetskraft återfinns i skogsbruket, (i synnerhet i de små fjällnära kommunerna).
Om vi tar Arjeplogs kommun som exempel så kan man räkna antalet helårsarbeten på lite drygt en hand.
Samtidigt så morras det friskt när naturbevarande åtgärder vidtas för att skydda den sista spillran av gammal orörd natur och dess gamla träd.
Det finns otaliga citat i medier där kommunala representanter uttalar sig i termer att:
”-vi i xxxxx kommun vill inte ta mer ansvar över naturreservat och naturskydd än vi redan gör idag.” eller ”-och detta ser vi i xxxxx kommun som ett stort hinder i våran ekonomiska tillväxt.”
Hur tänker man här egentligen?
För samtidigt som man motarbetar nya bildanden av naturreservat, så vill man även saluföra sig som turistkommuner, ofta med lockande argument om en orörd, storslagen natur med friskt vatten och tystnaden som omfamnar den stressade storstadsturisten som en varm yllefilt.
Det går inte riktigt ihop.
Låt oss återgå till skogsavverkningen och göra ett räkneexempel.
Det stora skogsbolaget äger egen mark i den lilla fjällnära kommunen.
De avverkar ett hygge gammal tallskog på xx hektar.
Man säljer denna avverkning till ett sågverk vid kusten.
Dessa skickar upp maskiner för att utföra avverkningen, vilket de gör under loppet av låt säga 2 månader.
När virket skotats fram till vägen så hämtas det av lastbilar som numera får väga upp till 74 ton.
Dessa bilar ägs av åkare utanför kommunen, oftast är de stationerade i närheten av industrin, dvs pappersfabriker eller sågverk.
De körs även av chaufförer från annan ort.
Sedan markbereds området året efteråt och återplantering av träd (vanligtvis tall) utförs i bästa fall av någon från orten, men vanligt är även att utländsk, billig arbetskraft används av företag med säte långt borta.
Summan av detta förfarande blir för den lilla kommunen:
0 (noll) kronor i intäkt.
Kostnaden för några som bor i närheten av det nya hygget blir dock högre.
Vägarna som används till transporterna blir många gånger sönderkörda (kom ihåg att tyngre ekipage tillåts än förut), och det blir ett dyrare vinterunderhåll då de driver igen av snö när all skyddande skog numera är borta. Även avströmmningar av vägarna ökar när kalhyggen inte tar upp och hindrar smältvatten som forsar fram där det förut upptogs av träd och andra växter.
Om denna gammelskog med sin biologiska mångfald fått stå kvar så hade den genererat åtminstone lika stor intäkt till kommunkassan som det nya kalhygget.
Dessutom så hade kostnaden för underhåll av den enskilda vägen blivit väsentligt lägre, samtidigt som man bevarat ett stycke oersättlig natur.
FOTO: Peder Lundkvist
Ändå så vill man inte riktigt från småkommunerna acceptera detta faktum.
Och när ex.vis ett naturreservat kommer på tal, så vill man med höjd, myndig röst gärna göra gällande att staten borde minsann sköta om sina reservat så att de kan ge någonting till kommunen.
Här blir jag lite förvirrad.
Vad ska ”skötas om” i ett naturreservat?
Är inte reservatsbildningens fundamentala idé att naturen själv ska få leva och dö utan mänsklig inblandning?
Varför ställs inga krav på de stora skogsbolagen som äger miljontals hektar av redan utnyttjade marker, där illa skött skog växer sig fördärvad och aldrig kan användas till annat än papper eller ved i bästa fall?
Varför går man inte ut hårt mot utnyttjandet av alla naturresurser i den lilla kommunen och ställer krav, istället för att försöka förhindra att en liten del av den oersättliga, känsliga naturen sparas?
Som en parentes kan man jämföra med de stora avverkningarna i Amazonas, där upp emot 70% av all urskog finns kvar.
I Sverige finns 5% urskog kvar, företrädelsevis i norra delarna av landet och i de fjällnära regionerna.
Det är dessa 5% som de små kommunerna vill utnyttja till att skänka bort till industrier och bolag belägna långt borta i andra regioner.
Historiskt sett så har aldrig de regioner där naturresursen finns, haft någon bestående uppåtgående utvecklingskurva.
Värdet av en naturresurs, vad det än må vara, som olja, skog, vattenkraft eller järnmalm, skapas aldrig där den bryts.
Värdet skapas på börser i stora städer, i styrelserum och i banker långt borta ifrån en tallhed vid Rappensjön, eller där luleälven snurrar turbinerna med sitt framrusande vatten.
Någon myntade uttrycket ”Nerpissarpolitik” en gång för länge sedan, jag minns inte av vem eller i vilket sammanhang, men i fråga om naturresursers utnyttjande så finner uttrycket sin mening.
Att bryta malm och avverka skog eller sälja ut sina vattenresurser är inget annat än just nerpissarpolitik.
Det värmer en stund, sedan blir det obehagligt klibbigt och kallt.
För att fortsätta med metaforerna, så kan man säga att eftermälet av stadiet av klibbig kyla blir en stinkande, utfattig tiggare som med mössan i hand, iklädd offerkoftan, söker allmosor av pappa staten.
I ett mera vårdat språk (dock på engelska) så kallas det för en: Boom and Bust-ekonomi.
Med det menas att medan naturresursen utvinns så växer den lokala ekonomin extremt snabbt, för att sedan, i takt med naturresursens uttömmande, spinna neråt i en lika snabb spiral.
Detta förfarande är de små kommunernas dilemma.
Visst är det lockande att hoppa på tåget för att få se snabb ekonomisk tillväxt, men baksmällan kommer, alltid.
I frågan om skogen så finns inte ens ”boom and bust” effekten kvar för den lilla fjällkommunen.
Det tåget gick redan för 25 år sedan, minst.
PEDER LUNDKVIST