FOTO: Maria Söderberg. Maja Hagerman kom till Arjeplog för att berätta om Herman Lundborg och hans kartläggning av människor, som pågick även här.
Varför beskrevs inte rasbiologin i de svenska historieböckerna? Vem var mannen som såg det som sin främsta uppgift att förbättra människosläktet? Och vem var kvinnan från Övre Soppero som bodde på statens institut för rasbiologi och blev med barn där?
Det var tre av frågorna som Maja Hagerman ställde sig, och som ledde fram till hennes bok Käraste Herman. På torsdagskvällen berättade hon på Silvermuseet om Herman Lundborg och om rasbiologin.
-Det är fantastiskt att få vara här, och se de områden jag suttit hemma och fantiserat om, säger hon.
För hundra år sedan var rasbiologin en stor och viktig fråga, och 1921 beslutades om inrättandet av ett statligt institut för rasbiologi. Herman Lundborg blev dess ledare.
Rasfrågan sågs som en ödesfråga för Sverige. Maja Hagerman berättade om tron på att en blandning av olika raser leder till biologisk försvagning.
-Han pratade om rasfrågan som vi pratar om klimatfrågan idag. Han var övertygad om att det här var en ödesfråga, och att hans uppdrag var att rädda det svenska folket, berättade Maja Hagerman vid sin föreläsning på Silvermuseet.
Herman Lundborg var med i internationella nätverk där man diskuterade hur människosläktet skulle kunna förbättras med rashygien och sterilisering.
-I USA särskiljde man raserna med hjälp av hudfärg. I Tyskland var det religionen, judarna, som var problemet. I Sverige var det språken som avgjorde rasen. Man upptäckte att det fanns språk här som inte var besläktade med varandra, alltså fanns det främlingar mitt ibland oss, sa Maja Hagerman.
Arbetet med kartläggning av raserna inleddes av Anders Retzius under 1800-talet med insamling av kranier. Han lämnade efter sig en unik samling av kranier, från svensk-, finsk- och samisktalande, och delade in folk i långskallar och kortskallar.
-När Herman Lundborg blev chef för rasbiologiska institutet fanns redan en forskning, och han försökte lära folk mer om denna så viktiga fråga. Det hela kokade ner i att det inte är lämpligt att blanda raserna, det ansågs leda till biologisk försvagning, berättade Maja Hagerman.
Hon fortsatte med historien om hur Herman Lundborg åkte runt i norr för att kartlägga människorna på individnivå och om den hjälp han fick av bland andra läkare och präster på de olika orterna.
-När han kom ut till en by visste han redan mer om människorna där än de själva visste om varandra.
De kvinnliga assistenterna som fanns runt Herman Lundborg har också väckt Maja Hagermans nyfikenhet. Framför allt Maria från Övre Soppero. Hon som inte nämndes någonstans, men hade bott på institutet och blivit med barn där.
-Hon var hemlig, men jag hittade henne och hennes efterlevande. Jag har fått läsa hennes brev till familjen hemma i Soppero. Hon jobbade som städerska på institutet, och blir med barn där, Herman Lundborg bokar in henne på förlossningshem och hon tvingas lämna ifrån sig sitt barn direkt. Sedan sitter hon där på institutet, känner ingen och har en enda tanke i sitt huvud – att få tillbaka sitt barn. Hon lyckas, och hon gör det genom att lura Herman Lundborg. Det är egentligen en otrolig historia.
FOTO: Maria Söderberg. Med föreläsning och film berättar Maja Hagerman om rasbiologin, en del av den svenska historien som ansetts oviktig. -Det här är att gå in i en kollektiv minnesprocess, säger hon.
Maja Hagermans föreläsning fängslade publiken. Herman Lundborg besökte även Arjeplogs kommun under sin tid som ledare för det rasbiologiska institutet.
-Han kom hit 1926, passerade Arjeplog och gav sig upp mot Lövnäs och Piteälvsområdet. Historien om Herman Lundborg och rasbiologin berör på många plan, och att gå in i det här är att gå in i ett kollektivt minne. En del av de fotografier han tagit kanske är det enda fotografiet som någonsin tagits på den människan, och även om man ser hela historien som något negativt och jobbigt kanske det också kan finnas något fint i just det, funderar Maja Hagerman.