Hur ser skogen ut sett genom renskötarens glasögon? Anna-Maria Fjellström gav sin bild av läget, och konstaterade att kombinationen av det skogsbruk och den klimatförändring som pågår är ett stort problem.
Skogen och renskötseln var rubriken på den föreläsning som Anna-Maria Fjellström, renskötare och forskare, höll för ett tjugotal åhörare i samband med årsmötet för Arjeplogs Naturskyddsförening.
– Som renskötare ser vi skogen utifrån renen och renens behov. Foder är ett gissel, som vi helst vill slippa, men kombinationen av skogsbruk och de förändringar av klimatet vi sett är jättedåligt för renen, sa hon.
Anna-Maria Fjellström inledde med att lyfta fram renens anpassning till det område och de förutsättningar den lever i.
– Under sommaren bygger renen upp fett, för att klara en näringsfattig kost med lavbete under vintern. Renen behöver inte jättemycket lav för att klara sig, men den behöver kontinuerlig tillförsel av lav. Den lavrika skogen har minskat med sjuttio procent på femtio år, det är hisnande att tänka på hur mycket av betesområdena som är borta. Att sitta i samråd med skogsbolagen är tråkigt, sorgligt och svårt. Jag önskar verkligen att de unga får möjlighet att närma sig skogen på ett annat sätt än i samrådsmöten. Jag önskar att de får gå ut i och njuta av skogen istället.
Skogsbruket har under lång tid dominerats av så kallat trakthyggesbruk, med kalhuggning, markberedning och plantering, vilket har påverkat renskötseln och renens möjligheter att hitta bete. För ett antal år sedan hamnade Luokta-Mavas sameby i en stor konflikt med Sveaskog.
– Sveaskog bröt en överenskommelse vi hade, och lade ut anmälan för avverkning på alla områden vi sagt nej till. Det var dumt av dem, vi fick enormt mycket uppmärksamhet och det skapade ett andrum, och under en tid bättre samråd för oss. Men nu är vi tillbaka igen, i samma sväng som förut och som de andra samebyarna, sa Anna-Maria Fjellström. Våra möjligheter att påverka är begränsade.
Kalhyggen. Markberedda planteringar. Contortaplantager. De lavbärande skogarna utgör väldigt små områden på den karta Anna-Maria Fjellström visade upp.
Hon berättade också om hur man inom renskötseln tvingas förhålla sig till olika typer av skogar och planterade ytor, till exempel områden med contorta. Det är områden som av flera orsaker är helt obrukbara för renskötseln.
– Områden med contortatall saknar marklav och är så tätvuxna att det blir ogenomträngligt. Det finns också en lukt där som renarna undviker, vi ser ibland att de går mot contortaskog, men så svänger de undan och går åt ett annat håll. Vi försöker få bolagen att ta bort contortan, men det är inte enkelt.
Anna-Maria Fjellström minns en tid när kalhyggesbruket inte gick att ifrågasätta, men ser nu att det höjs fler och fler röster för ett annat sätt att bruka skogen.
– Normen var verkligen kalhygge, och den som pratade om något annat ansågs tokig. Nu är det lite lättare att prata om andra sätt att bruka skogen och vi försöker se hur vi kan göra det bästa av situationen och uppfinna något slags sätt för att motverka att fler områden blir totalt obrukbara för renen. Vi jobbar också tillsammans med forskare för restaurering av kalhyggesskogar.
Det finns foder, speciellt framtaget för renen. Men att ge foder är, som Anna-Maria Fjellström ser det, en sista utväg.
– Vi vill att renen själv ska kunna hitta sin föda, och renen är otroligt väl anpassad för att leva och hitta föda här. Fodret ger snabb näring, men det är ett gissel och renen, som är en idisslare, behöver lav.
Anna-Maria Fjellström tipsade också om ett par böcker för den som vill lära sig mer om skogen och renskötseln, bland annat En skog av möjligheter av Ola Engelmark och Skogsbruk och renskötsel på samma mark av Malin Brännström.