Kulturgiganten Bokmässan gick norrut 2024. Sápmi och Rymden (som bekant finns ju rymdstyrelsens bas i Kiruna) var hedersgäster. Programmet om Sápmi skulle belysa hela den ”samiska litteraturens kraftfulla mångfald” och i pressmaterialet sas att det var viktigt att tänka på hela Sápmi: ”… ett gränslöst folk”. Man kan med råge säga att det blev en succé med alla fantastiska kulturpersonligheter från Sápmi vilket arjeplognytt.se uppmärksammat.
Men var fanns de ryska samerna och deras sak? Som urfolk stämplas de som extremister i Ryssland, på samma lista som bland annat al-Qaida och beväpnade nazistiska grupper. Det är en ironi att ursprungsbefolkningen utnämns för att vara ”utländsk agent” vilket en lagstiftning från 2012 stipulerar.
”Man kan inte prata om sina rättigheter. Bara dansa och sjunga återstår för urfolk i Ryssland” sa Yana Tannagasheva, styrelseledamot i The International Committee of Indigenous Peoples of Russia i SVT Sápmi (7/8-24). I en sorgkantad text från Svenska PEN skriver det tidigare kulturrådet i Ryssland, Stefan Ingvarsson, om en hårdför assimileringspolitik av samer. Om man dessutom lägger till den territoriella expansionen med angreppet på Ukraina menar Ingvarsson att ”den ryska statens brutalitet mot ukrainska civila sänder en tydlig och fasansfull signal inte bara till Rysslands övriga grannländer, utan i lika stor grad till landets egen ickeryska befolkning”.
Jag letade i det omfattande mässprogrammet, men hittade inget. Skrev till mässledningen kvällen innan mässtart och undrade hur det kunde bli så illa. Fel, fel av mig visade det sig. Johan Sandberg McGuinne, Tjállegoahte, kunde redan morgonen därpå (före tuppen) meddela att författaren och musikern Roman Iakovlev skulle medverka på ett seminarium. Han är kildinsame från Lovozero. Denna ort på Kolahalvön med närmare tretusen invånare brukar omtalas som samernas huvudstad i Ryssland. 2015 var jag där och blev både upplyft av givande möten – och nedstämd. Den samiska kulturen i Ryssland är så tillbakaträngd att man förvånas att något alls är kvar. Mina år med litteraturresor i Belarus med författare – varav flera idag är fängslade och utsätts för tortyr, eller lever i exil – gör sig påminda.
Så, därmed bänkade jag mig på seminariet ”Sanning och försoning – på vems premisser?” där Roman Iakovlev skulle delta. Men han kom inte och seminarieledaren Ánde Somby hade efteråt ingen information om vad som hänt. Någon plan B fanns inte under seminariet. Ingen deltagare tog den tappade stafettpinnen. Detta med sanning och försoning för de ryska samerna – trots geografisk närhet och gemensam historia – är som en utopi som utspelas på en annan galax.
I en annan sal vittnade exilryska journalisten Katerina Gordejeva och författaren Sofia Oksanen om ofattbara grymheter utförda av Putins krigsmaskineri. Författaren och exilryssen Michail Zygar beskrev i ett seminarium hur 350 år av propaganda och oseriös historisk forskning drivit hans nation till krig. I dessa två så angelägna seminarier omnämndes specifikt inte ryska samer, vilket kan vara förståeligt; tiden är knapp, uppdraget låg inte här.
Johan Sandberg McGuinne, Tjállegoahte, beklagade senare mot aftonen Roman Iakovlevs frånvaro med att han inte fått visum. Han läste en av hans dikter på Sapmiscenen. I antologin ”Inifrån Sápmi” med redaktörer Patricia Fjellgren och Malin Nord finns Roman Iakovlevs representerad.
Det har diskuterats en hel del om ett annat seminarium på Bokmässan med bland annat Peter Wennlund, Svenska Dagbladet, och Ola Wong, Kvartal, med rubriken: ”Samerna – privilegierad minoritet eller utsatt urfolk?” Hade man rört sig österut i Sápmi hade rubriken upplevts som än mer absurd.
För kulturarrangörer finns det alltid något litet – eller om möjligt stort – som kan uträttas.
Det som är oroväckande är att de medel som institutioner brukar ha för Barentsregionens arbete (där fyra länder självklart ingår inklusive Rysslands nordvästliga delar) dras in mer och mer. Motiveringen är att det är svårt eller omöjligt att samarbeta med ryska organisationer i någon annan form – som i detta fall med ryska samer eller för deras sak – men det är förstås att göra det lätt för sig. Det stämmer att Ryssland är en angripare och att här skett en en radikal förvandling av Ryssland till en fascistisk diktatur (för att låna ord av historiker Peter Englund). Men hur skulle det se ut om man upphör intressera sig för de utsatta, oavsett land? Man kan rikta blicken mot det tidigare förlegade apartheidsystemet i Sydafrika eller varför inte de oppositionella bakom den mur som delade Europa i ett öst och i ett väst. Litteraturen har haft och kan ha en stor roll, vilket förstås Bokmässan har stor kunskap om efter 40 år. Men den här gången föll det mellan stolarna för det Sápmi som beskrivs som gränslöst.
Av Maria Söderberg
PS. När Bok & Vandring i Jäckvik arrangeras i juli 2025 kommer författaren och musikern Roman Iakovlev att bjudas in, men om han inte själv kan delta kommer hans dikter att framföras. Ett särskilt seminarium planeras.
Läs mer här:
Sametinget: ”Uttalande om Ukraina-krisen. Sametingets politiker påminner om vikten av att de ryska samernas mänskliga rättigheter och rättigheter som folk beaktas.” (28/2 2022).
Ryska agentlagar i Barentsregionen av Maria Söderberg (17/3 2016).
Folk och språk reducerade till turistbroschyrer av Stefan Ingvarsson (17/10-24).
”55 Russian indigenous, regional and ethno groups labeled as extremists” (Thomas Nilsen, The Barents Observer July, 30 2024).
”Hösten 2015 drabbar agentlagarna de samiska organisationerna. Först ut att bli stämplade är Yasavey Manzara vilket försvårar eller omintetgör samarbete och finansiering med deras finska systerorganisation. De har sin verksamhet i Komiprovinsen. I slutet av november blev det dags för Centrum för stöd till ursprungsbefolkningen i norr, csipn, som startade 2001, att få agentstämpel. De ska dessutom böta 300000 rubel, 33368 svenska kronor. En paradox, kan man tycka, eftersom ursprungsbefolkningen knappast kan sägas vara ”utländsk agent”.”
”Ja, Ryssland har blivit en fascistisk stat” av Peter Englund (3/6-24).