Sejten från Kasker försvann i Stockholm

Sejten omskriven som att den ” …hafva haft stort inflytande på nybyggets vid Kasker årsväxt”, enligt Georg von Düben.
Foto av sejten som enligt anteckning katalogiserats som ”SHM 5.101”. Foto Charlotte von Düben
Bild på den gamla bron i Mellanström, vid det som tidigare benämndes Kaskerströmmen: Maria Söderberg

Fram till 1871 stod en sejte i Kaskerströmmen mellan Storavan och Uddjaure. Den var omtalad som en lyckobringare och togs till museum i Stockholm.

Idag går den inte att hitta i samlingarna.

Min kusin Stefan Lundqvist, som växte upp i Mellanström, frågade om jag visste något om sejten som en gång stod vid Kaskerströmmen. Detta vatten förbinder Storavan och Uddjaure och vid dess midja har människor med båtar eller på is passerat i årtusenden. Nog visste jag att den har funnits där, men nu var det dags att ta reda på var den hamnat. Det fanns inga berättelser om att den hade kastats i sjön – vilket hänt då och då – utan det troliga svaret var att den förts till ett museum. Bakgrunden till denna visshet var det väldokumenterade besöket en julidag 1871 då paret Charlotte och Gustaf von Düben besökte Kasker. De hade innan dess varit i Ammarnäs och Sorsele. Nu tog de helt enkelt med sig sejten. På vilka grunder är oklart, men samma sak hände med många andra samiska föremål. En annan sejte, den i Stensund, strax öster om Arjeplog (med det samiska namnet Sejtitjålme) gick samma öde till mötes. Den låg dock i vattnet och fick plockas upp.

Den 9 juni 2024 träffades vi för att titta på platsen för sejten. ”En stöld som begåtts”, sa Leif Lundberg, Maskaure sameby, som hoppades på att sejten skulle återfinnas. På bilden Bill Lundqvist, Helena Lundqvist Sonidsson, Stefan Lundqvist, Åke Degermark, Lennart Jonsson, Isabell Lundberg och Leif Lundberg. Foto Maria Söderberg

Två år senare skulle läkaren och etnografen von Dübens bok Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske utges och i denna finns sejten från Kasker beskriven. Resan i norr var ett led i att samla in uppgifter, men även föremål. Bakgrunden var att von Düben ville tillföra ny kunskap i anslutning till Anders Retzius samiska kraniesamling vid Karolinska institutet i Stockholm. Som bekant var denna rasforskning i världen på högsta mode under 1800-talet.

Stefan Lundqvist och jag har släkttrådar som sträcker sig tillbaka 400 år (troligen mer) i Kasker och andra platser vid Uddjaure. Våra föräldrar föddes i en syskonskara av tio där hans mamma Thea och min pappa Max är syskon från Bellonäs vid Uddjaures västra strand. Våra mor- och farföräldrar – och så även deras mor- och farföräldrar – kan i stort sett knytas till de som bodde vid de stora sjösystemen i dåvarande Arjeplogs socken. Till Kasker kom samelänsman och tingstolken Johan Tomasson som nybyggare i slutet av 1600-talet. Han var född ca 1645 och gift med Malin Ingevaldsdotter från Gråträsk.

Johan Tomasson anges som innehavare av lappskattelandet Kaskerjaure. Min kusin och jag kan räkna till sju släktled mellan oss och detta par. Även Johan Tomassons far Tomas ska ha varit innehavare av detta lappskatteland (men källorna är ännu osäkra och förhoppningsvis kan mer dyka upp).

I boken Om Lappland och lapparne beskriver Gustaf von Düben sejten i Kasker som: ”af glimmer-skiffer; har stått på en klippa i Kasker fors (mellan Storavan och Udjaur)”. Han anger även att den är: ”dyrkad in till senaste tid; anses af traktens folk, äfven svenskar, hafva haft stort inflytande på nybyggets vid Kasker årsväxt m.m.” Sejtarnas öde i Arjeplogs kommun varierar. I den nya kristna tiden ansågs de utmanande och många förstördes, men många finns faktiskt kvar. För de allra flesta är de osynliga i landskapet och kanske tur det; de får stå kvar på sina platser som en påminnelse om en annan tid med en föreställningsvärld där man kunde passera med en hälsning, ett mynt eller kanske smörja in stenen med fiskfett eller djurblod för att hylla en god fångst. Hur en sejte uppstår och används är inget som kan beskrivas med några ord. Kultobjektet kan uppstå i form av en sten, en klippa, en träbit eller ett faktiskt också som ett helt fjäll. När Kaskersejten sägs ha varit dyrkad för årsväxt har vi andra som ger fiskelycka eller den omtalade sejten ”Tjåltokerke” som visades upp i Skansens årsbok 1949 som dyrkats för god renlycka.

Sökandet efter Kaskersejten gick först till Nordiska museet och dess samiska föremålssamling. Etnograf Ernst Manker hade uppmärksammat sejten på 1950-talet och eftersom han arbetade på Nordiska museet, kunde man tänka sig att han inkluderat den i samlingarna. På inventeringskarta från 1957 med titeln ”De svenska lapparnas kultplatser” är den i Kaskerströmmen utmärkt som nummer 357. Det kan vara på sin plats att påpeka att begreppet Kaskerströmmen inte finns på dagens kartor. Det närmaste som anges är Veälbmá, som på samiska betyder ett lugnt flytande vatten. Men, fanns den i Nordiska museets samlingar? Nej, svarade Nordiska museets intendent Marit Baer i mars 2024. Hon arbetar med inriktning på samisk kultur och historia.

Arkivarie Jenny Nyberg på Statens Historia Museer lovar, nu senast den 19 september 2024, att presentera en eftersöksrapport: ”Mitt sökande efter Kaskerseiten pågår fortfarande.” Foto från besöket i ett av magasinen i maj 2024: Maria Söderberg

Frågan skickades vidare till Statens Historiska Museer och dess antikvarie Jenny Nyberg. Hon kunde berätta att man 2007 genomförde en större inventering: ”Seiten gick då inte att återfinna i magasinen, och de efterforskningsförsök som gjordes gav dessvärre inga resultat”. Men museet har nu utlovat en mer grundlig eftersökning. De ber också om ursäkt för att den inte omgående har kunnat plockas fram. I maj kunde jag på plats ta del av försöken i de enorma magasinen i Stockholm. Här finns tio miljoner föremål samlade och även om de är katalogiserade kan det vara svårt hitta något som troligen – eller kanske inte alls – lämnades in för över hundra år sedan. Efter besöket meddelande Jenny Nyberg om att anteckningar hittats från 1939 om att man då inte visste var sejten, tillsammans med en annan, fanns. ”Frågan man ställer sig är om de någonsin kom in till Historiska museet”, skriver Jenny Nyberg.

Själva sökandet efter den försvunna, den omhuldade och kända stenen vid forsen, känns ändå som en del av en upprättelse av – som verkar vara – ett förlorat kulturarv. Arkivarie Jenny Nybergs sökande ska resultera i en rapport som alla kan ta del av, vilket hon meddelade senast den 19 september 2024. Tills vidare kan man, tack och lov, se flera sejtar utställda på Silvermuseet i Arjeplog.

Efter sommarens träff vid platsen där Kaskersejten en gång stod ställde sig Stefan Lundqvist, som även representerar Kasker-Mellanströms skifteslag, frågan om man kanske kunde överväga rättsliga åtgärder? ”Att bara acceptera läget känns inte bra, det har vi väl vi i norr gjort tillräckligt?”

Text och foto: Maria Söderberg