Blåklockans underjordsarbete

Liten blåklocka har röstats fram som hela landets främsta vilda blomma.

Men här är det växtens underjordsarbete som står i fokus inför en fotoutställning på Silvermuseet.

Har du tittat på en liten blåklocka riktigt noga? Den vackra blomman med det latinska namnet Campanula rotundifolia bärs upp av en tunn stjälk. Jag har många gånger lagt mig ned på marken och tittat förundrat på denna strävsamma växt. Har kikat på den i Märkforsen vid kanten av det brusande vattnet i början av oktober och på Själbmatjåhkkå tredje veckan i september när snöflingor yrde.

En sak är att stjälken är så tunn, men bladen? De är så spensliga att man lätt inser att det är jordstammen som ger blåklockan dess styrka. Och mycket riktigt kan man läsa i Artdatabanken om hur växten första året inte alls blommar. Den bygger upp sitt näringsarbete genom sitt underjordiska, mångåriga grensystem, varifrån de blommande och fruktsättande skotten ska utvecklas. På dessa skott finns endast små och smala blad, eftersom deras huvuduppgift alltså inte är själva näringsarbetet.

Allt detta innebär att blåklockan vet hur man blommar; det är underjordsarbetet som utgör miraklet. Den har haft lång tid på sig eftersom den tros ha uppstått för 2,2 millioner år sedan i det vi idag kallar för södra Centraleuropa. Mäktigt.

Det är det här som blir mitt tema när jag, med start 10 december 2023, deltar i en fotoutställning på Silvermuseet med 16 andra. När konstföreningens Barbro Holmström ringde för snart två månader sedan och frågade om jag skulle delta visste jag hur svårt det skulle vara att välja ut något.

Först tänkte jag mig glaciärbilder som redan är inramade, men det blev för bökigt. De är tryckta på plexiglas som kräver särskild ljussättning. Ny tanke och vips blev temat Bok & Vandring. Det är något som just nu är högaktuellt att planera inför och äger rum 2024 den 18-21 juli.

Av alla bilder jag tagit genom åren fastnade jag för en liten blåklocka på Stiehpaltjåhkkå vid Polcirkeln. I bakgrunden anas en vandrare denna lördag afton där naturguiden Thomas Öberg lotsade oss genom en rik blomsterterräng. På bilden träffar solen den blåa klockan. När jag får uppleva denna syn genom linsen är jag lycklig… tiden stannar.

Den vemodigt blåa färgen underlättar för insekterna att få syn på blommorna. Har också sett sovande bin som kurar längst ned i klockan. De heter förstås blomsovarbi (Chelostoma rapunculi).

Det finns en humla som är specialiserad på att besöka blåklockor – blåklockshumla (Bombus soroeensis). Detta skriver Johanne Maad, Svenska Botaniska Föreningen, om i en text när blåklocka skulle bli frimärke. Han säger: ”Om humlan har pollen på sin päls när den besöker en blåklockeblomma kommer pollen att hamna på pistillens klibbiga märke och den blir pollinerad – en förutsättning för att blåklockan ska bilda frön och kunna föröka sig.

Vår nationalblomma är flerårig och börjar blomma mitt i sommaren och blommar länge – ibland ända tills frosten tar den på hösten.” Och här har det hänt något! Blomningstiderna har förändrats och med den globala klimatuppvärmningen är det synligt även för de skandinaviska växterna. En forskare vid SLU, Alistair Auffret, har alldeles nyligen presenterat ett resultat utifrån floror från 1700-talet. I snitt visades en förlängning i blomsäsongen med nästan fyra veckor över de 220 åren som han undersökte. Liten blåklocka var en av dessa.

Till min förvåning finns inte särskilt många dikter och visor om just blåklocka.

Kanske för att ordet ”klocka” inte är ett så mjukt och sångarvänligt ord? I ”Uti vår hage” finner vi dessa: blå bär, liljor, aquileja, rosor och salvia. Men också krusmynta. Det kan väl knappast anses som ett lättsamt ord? Bland dikter – som inte är många med ordet blåklocka i – tycker jag den här vacker, skriven av den finlandsvenske Mikael Lybeck. Det hedrar diktaren att han även lyfter in benämningen ranunkel, inte helt lätt växt att infoga i poesin.

Kvällsvind spelade

Ranunkel och blåklocka stodo på äng.
Kvällsvind tystnade,
smög sig sakta i blomstersäng.
Blåklocka nickar,
blek om kind.
Dimmorna väfva konstfulla täcken,
under de mjuka,
böljande vecken
blommorna slumra med slumrande vind.

Mikael Lybeck (1864-1925)
Dikt från år 1900. 

Till sist. Om underjordsarbetet utförs väl kan den smalaste stam bära en stor klocka. När vi snart sjösätter Bok & Vandring igen, på det sjätte året, är det för mig åsynen av liten blåklocka.

Text och foto: Maria Söderberg