Kent Larsen har levt ett liv fyllt av äventyr och kändisskap – först som Skoterprästen, sedan som Robinson-Kent. – Jag har haft tur, och tack vare alla år i naturen mår jag bra och har en kropp som fortfarande fungerar, säger han. FOTO: Peder Lundkvist
Att göra sin egen grej. Att inte gå i andras fotspår. Att våga och att vara först.
Det har alltid varit viktigt för Kent Larsen, känd som ”Skoterprästen” eller som ”Robinson-Kent”.
– Mitt liv har varit ett enda långt äventyr och jag är fullt frisk igen, jag har haft en fantastisk tur, säger han när vi träffas några dagar efter att han blivit utskriven från sjukhuset efter att för tredje gången vårdats för covid.
En uppstoppad björn välkomnar besökaren in i Björngrottan, den besöksanläggning som Kent Larsen skapat i en militärbunker strax utanför Lycksele. – Den här björnen har levt och skjutits i Arjeplog, berättar han. FOTO: Peder Lundkvist
Vi träffas i Björngrottan strax utanför Lycksele. Här, två trappor ner i berget, i det som tidigare varit en militär bunker, skapade Kent Larsen ett besöksmål som lockat och fascinerat gäster från hela världen.
Här finns också en presentation av vårt landskap, med natur, rovdjur och renskötsel, i form av ett slags bildspel, med tavlor målade av Roland Pantze, naturliga ljud från skog och fjäll, samt en poetisk berättelse av Sven-Erik Nordström.
Vargen, järven, ripan, björnen, tjädern, lodjuret, renen och renskötselåret presenteras med konst, poesi och naturens egna ljud. FOTO: Peder Lundkvist
– Ingen går oberörd ifrån det, säger Kent Larsen.
Men vi låter den här berättelsen börja i Ammarnäs, dit Kent Larsen kom på 1960-talet. Eller kanske redan i Göteborg, dit Kent Larsen som 17-åring rymde från sitt hem i Odense, Danmark.
– Jag bodde där, i en grotta, en hel sommar. Några ungdomar jag träffade gav mig mat. Eller mat och mat, smörgåsar var det. Ostsmörgåsar. Alltid ostsmörgås. Det dröjde många år innan jag åt det igen.
När polisen hittade honom visste de inte riktigt vad de skulle göra med en dansk yngling som inte ville åka hem.
– De tog med mig till prästen, som skrev in mig i församlingsboken och sedan var det ordnat. Så gick invandring till på den tiden, berättar Kent Larsen och skrattar.
Under åren i Ammarnäs blev Kent Larsen känd som Skoterprästen, och han har en given plats i skoterns historia i Sverige. FOTO: Peder Lundkvist
Ett antal äventyr senare kom Kent Larsen så till Ammarnäs, där han tjänstgjorde som pastorsdiakon.
– Det var en tjänst som var speciell i glesbygd, jag blev ämbetsvigd till både präst och diakon. Men det här ämbetet finns inte längre, och alla mina kollegor är döda, jag är den sista nu levande pastorsdiakonen.
Kent Larsen färdades runt i fjällen med hundspann, men när de första skotrarna kom ut på marknaden hakade han snabbt på.
– Jag lärde mig aldrig åka skidor och tänkte att skoter måste passa mycket bättre för en dansk som kört mc.
Den första skotern, en Sno-Tric dubbelbandare, köpte kyrkan till Kent Larsen.
– Det var revolutionerande. Den gick 25 kilometer i timmen, minns han.
Så kom SVT och gjorde tv-program om ”Skoterprästen”, och uppmärksamheten blev stor.
– Tillverkarna ville förstås att jag skulle köra just deras skoter, så jag fick maskiner från alla håll. Ett tag hade jag ett tjugotal skotrar. Men då kom skattemyndigheten, så jag slutade ta emot sådana gåvor, berättar Kent Larsen och skrattar igen.
Vid ingången till Björngrottan har Kent Larsen samlat dokument och tidningsurklipp från skoterns första år i Sverige. Bilden är ett montage.
Men Kent Larsen var inte bara Sveriges första skoterburna präst. Han har skrivit in sig i Sveriges skoterhistoria på flera sätt. Till exempel kan nämnas att han var med och startade Sveriges första skoterförening, han hade Sveriges första skoterverkstad (i prästgårdens källare) och han såg till att Sveriges första skoterled anlades. Den var tre mil lång, gick mellan Ammarnäs och Juktådalen, och skapades av dåvarande kyrkovaktmästare i Ammarnäs, David Forsvall. Kyrkofullmäktige anslog 800 kronor till skoterleden.
– Jag var också med och tog fram de regler som finns för skoterkörning. Det var ingen självklarhet att allemansrätten tillät skoterkörning på annans mark, säger han.
Under 1970-talet fanns mer än 400 olika skotermärken. Vissa tillverkades i Sverige, andra nådde aldrig den svenska marknaden. Kent Larsen tvekar inte när han svarar på frågan om vilken skoter som var hans favorit.
– Det var Panthern, med vankelmotor. Den hade inga vibrationer. Vi hade ständiga skotertester, och den gick längst av alla på lös snö.
De många och ibland långa skoterfärderna i fjällen var förstås inte helt ofarliga. Kent Larsen har många minnen av strapatser och besvärliga situationer. Vid en resa, när han körde ner med skotern i en bäck, drabbades han av köldskador som tog två år att läka.
– Alla dessa år i fjällen lärde mig allt om överlevnad, så jag var väl förberedd när jag kom till Robinson-tävlingen.
Kunskap räckte dock inte hela vägen fram till seger i Robinson, men programmet öppnade nya dörrar och resulterade i inbjudningar till fler tv-program.
– Jag har varit med i Sagt och Gjort, På rymmen, Ökenguldet, Baren, Big Brother och något mer… men det enda folk minns är Robinson, säger Kent Larsen med ett leende.
Kent Larsen har utvecklat besöksnäring och anläggningar på flera platser. Till Björngrottan har besökare från hela världen lockats, men Kent Larsen har bestämt sig för att att dra sig tillbaka nu. – Det här är över för mig nu, jag är 88 år, säger han. FOTO: Peder Lundkvist
Både före och efter Robinson har Kent Larsen arbetat med att utveckla besöksnäring och anläggningar på olika platser. Han nämner bland annat Ammarnäs, Storlien och förstås Lycksele, där vi nu möts i Björngrottan. Anläggningen har varit stängd i tre år, på grund av pandemin, och Kent Larsen har inte för avsikt att öppna den igen.
– Jag har börjat få förfrågningar igen från bussföretag som vill komma hit, men det här är över för mig nu. Jag är 88 år, har fått möjlighet att köpa tillbaka det lågenergihus jag byggde i Örträsk för 45 år sedan och drar mig tillbaka dit nu.