Vissa frågor och ämnen gör ont, och kan vara svåra att prata om. Till exempel tillvaron på nomadskolorna, där många samiska barn tvingades bo och uppleva saker som kom att prägla deras liv även som vuxna.
Ann-Helen Laestadius berättar om just sådana saker i sin senaste bok Straff.
– Jag förstod tidigt att det här är något som är svårt för många att närma sig, och jag visste att jag ville skriva om det och lyfta fram det svåra i ljuset, säger hon.
Straff är andra boken i en trilogi som Ann-Helen Laestadius bestämt sig för att skriva. Den första, Stöld, berättar i romanform om rasismen mot samer, om tjuvjakt på renar och nedlagda polisutredningar. Boken har hyllats, översatts till flera olika språk och filmatiseras nu av Netflix.
– Stöld byggde mycket på faktagranskning. Nu har jag varit friare i mitt skrivande, så på det sättet har det varit lättare att skriva Straff. Men det har också varit lite krångligt med fem karaktärer och olika tider i deras liv, säger Ann-Helen Laestadius.
Karaktärerna och de olika perioderna i deras liv skildras i separata kapitel. I första kapitlet får läsaren möta Else-Maj som sjuåring på 1950-talet. Den ålder när man inte längre får bo hemma utan måste flytta till nomadskolan, där språket man talar inte får användas och övergreppen pågår både öppet och i smyg. I bokens andra kapitel berättas om Else-Maj som vuxen under 1980-talet, och så fortsätter det. I kapitel för kapitel skildras de olika karaktärerna och deras öden.
Personerna, deras tankar, känslor, val och beslut, skildras i en obarmhärtig berättelse som dröjer sig kvar i sinnet långt efter att man lagt boken ifrån sig.
– Jag tycker det är viktigt att beskriva dem både som barn och vuxna, för att vi ska förstå vad som kan hända med ett barn som upplevt det här. Det är förstås oerhört plågsamt när man är liten, men spåren finns kvar också när man blir vuxen, till exempel kan det bli svårt att hantera nära relationer. Sedan är det viktigt att komma ihåg att det är en fiktiv berättelse och skapade karaktärer, men det finns stråk av verkligheten i allt, säger Ann-Helen Laestadius.
Straff bygger delvis på fragmentariska berättelser som Ann-Helen Laestadius tagit vara på under hela sitt liv.
– Man får vara beredd att snappa upp det som sägs, när det sägs. Det är sällan någon sätter sig ner och vill berätta om tiden på nomadskolan. Man måste också veta att man orkar höra svaren innan man börjar fråga. Men sommaren 2021 satte jag mig ner med mamma och fotoalbumen och bad henne berätta. Jag har också läst en bok som Svenska Kyrkan tagit fram, där gamla nomadskoleelever berättar om sina upplevelser, och jag har fått bekräftelse på att det jag snappat upp under mitt liv stämmer.
Ann-Helen Laestadius har inte börjat skriva den tredje boken ännu. Hon har istället ägnat mycket tid åt att lansera Straff samtidigt som Stöld släppts i flera länder utomlands och hon har dessutom varit engagerad i filmatiseringen av Stöld.
– Jag har haft fullt upp med läsa och kommentera Peter Birros manus inför filminspelningen. Nu är inspelningarna igång och jag har följt med i två omgångar. Det är väldigt kul och viktigt att det samiska får ta så stor plats, det följer verkligen min andemening.
Efter att ha läst både Stöld och Straff väntar jag, och många med mig, ivrigt och förväntansfullt på den tredje boken i trilogin. Det finns förstås en tanke och en plan för vad den ska handla om, men Ann-Helen Laestadius vill inte avslöja några detaljer.
– Nej, jag brukar inte prata om det förrän jag vet säkert vad det blev. Men handlingen kommer förstås att utspela sig i Sápmi, och snart kan jag nog börja skriva, säger hon.