Bokmässan i Göteborg är tillbaka med besked. Likt ett lagringsmoln i iCloud svävar ett speciellt tema över hela tillställningen. Det är marken som ska försvaras och rötter som inte ska kapas. Men även när rötterna är kapade så finns kittlingen och plågan där. Hos medverkande författare och aktivister, och självklart även deras förläggare, är det uppenbart i ett utbud som överglänser det mesta. Nordens största bokfest sker åter här. I år tycks det som om norra Sverige fått en extra skjuts i programmet.
I.
Lyssnade till Åsa Simma som utbrast:
– Vi ser en boom av samiskt kulturliv! Jag kunde räkna till 21 seminarieprogram om Sápmi på mässan.
Åsa Simma, teaterchef för Girón Sámi Teater. FOTO: Maria Söderberg
Åsa Simma, teaterchef för Girón Sámi Teater, deltog i ett scenprogram om förlorat land tillsammans med den sydafrikanske författaren Sabata Mpho Mokae som berättade om sitt modersmål Setswana. Liksom Simma – som inte fick undervisas i samiska under skoltiden i Karesuando – tvingades han ansluta till engelska och afrikaans för att kunna vara en del av utbildningsväsendet.
– Alla resurser gick dit.
Sabata Mpho Mokae beskrev innerligt betydelsen av den jord där hans förfäder levt sina liv. Han berättade om hur han ofta återvände till gravplatsen som ligger under ett stort träd.
II.
Bokmässans tema för 2022 var Sydafrika och Röster från Ukraina. I en nedsläckt sal med dramatisk scenbelysning medverkade författaren Oksana Zabuzjko som nog får koras till mässan mest påpassade gäst inom den litterära genren. Åtminstone handlade de flesta inslag i radio, TV och tidningar om henne, hennes hemland och Ukrainas krig mot Ryssland.
– Okunnighet banar väg för ryska pansarvagnar. Västs kännedom om vår kultur är en säkerhetsfråga, sa hon.
– Diktatorer behöver okunnighet. Så låt oss lära, läsa och upptäcka det oupptäckta.
Idag lever Oksana Zabuzjko i exil och är aktuell med en ny bok, Den längsta av resor. Jag har träffat författaren flera gånger och även arrangerat seminarier med henne som gäst. Jag vet att hon sällan låter sig styras av en samtalsledare. Minsta felaktiga nyans kan bli motsagd och samtalsledaren hamnar i uppförsbacke. Allt detta görs förstås med charm och ett stort leende. Så, när jag la in henne och Svetlana Aleksijevitj i en programpunkt, 2013 i ukrainska Lviv (när Litteraturresan Belarus / Sverige inte fick tillträde till just Belarus) fick de två en timme på scenen för sig själva i ett samtal. Det gick alldeles utmärkt. Oksana Zabuzjko har översatt nobelpristagaren till ukrainska och de känner varandra sedan länge.
I Göteborg lyckades ändå samtalsledaren Ulrika Kärnborg ro hem seminariet med den engagerade Zabuzjko. Här osade det av engagemang för hemlandets marker. Kärnborgs trick var att avbryta för frågor genom att lägga sin hand på författarinnans axel och påminna om sin existens.
III.
Tina Harnesk från Arvidsjaur deltog med debutromanen ”Folk som sår i snö”. Till vardags arbetar hon på biblioteket i Arvidsjaur. I hennes färska bok utspelar sig ett drama kring det äldre paret Máriddja och Biera som, precis som författaren själv med familj, bor på ett berg. I det här fallet handlar det om Rönnberget med det umesamiska namnet Guövddieslisåjvvie, 19 kilometer norr om Arvidsjaur.
Tina Harnesk, Arvidsjaur, med ”Folk som sår i snö”. FOTO: Maria Söderberg
– I min bok brottas den cancersjuka Máriddja med frågan om vem som ska ärva allt. Hon är den sista länken i ett långt led av släkter.
Seminariet hade rubriken ”Alla vägar leder till Sápmi” och med Tina Harnesk på scenen fanns även Sara Lövestam som har avslutat sin trilogi om Monika med ”Nu levande”. Boken är en mordgåta som är inflätad i en släktberättelse tillbaka till 1700-talet med beröringspunkter med Arvidsjaur. Författaren Mikael Berglund (välkänd hos publiken på Bok & Vandring i Jäckvik) deltog med den nya ”Ovanjorden” som utgavs i våras.
Här handlade samtalet självklart om rötter.
– Ja, om jag inte får några barn, är jag då en lös tåt? sa Sara Lövestam.
Att hitta sin plats är för många en livsgärning, andra berörs inte.
– I min roman finns Kaj som flyttar till Norrbotten. Han söker med alla sina sinnen för att inte bli fel, sa Tina Harnesk och rörde vid den stora frågan om vad egentligen hemtillhörighet och vad Sápmi är. Den undran behöver mycket plats, men tills vidare kan man konstatera att finaste klädseln bars av Tina Harnesk: en sommarkolt från Karesuando där bältet är vävt av Ida-Maria Marakatt.
IV.
Vad är det som triggar fantasin? Frågan ställdes till tre framgångsrika deckarförfattare med rubriken Norrland Noir. Scenens namn var passande ”Häktet”. Här satt Anki Edvinsson, Umeå, Tina N. Martin, Boden och Sara Strömberg, Östersund. Frågan till deltagarna var: Vad gör Norrland till en så intressant miljö för spänning?
– Men kära nån, det är ju halva landet, utbrast Tina N. Martin som ser att det finns ”obehagliga möjligheter” i norr.
– Mycket skog och fjäll, ett kompakt mörker vintertid och sommaren är det ljust jämnt. Helt enkelt en perfekt miljö för mord.
Norrland bjuder på ”obehagliga möjligheter” för deckarförfattare. FOTO: Maria Söderberg
Sara Strömberg menade att både författare och läsare letar sig till något ursprungligt, men ansåg att begreppet ”Norrland” inom litteraturen inte är någon trend.
– Nej, inte alls, och om man ser det så är det något som är här för att stanna.
Deckargenren myllrar av återvändare. Är det inte en polis som kommer tillbaka till byn är det en jurist som tappat fotfästet i storstaden och återvänder till det lilla samhället.
– Men så dumt, menade Tina N. Martin, varför ska man lämna Norrbotten? Här är ju så lyxigt. Inte minst språket är ju en utmaning. Ta bara ordet var, vart eller vars eller att säga ”jo” på inandning. Hur stavas det? Någon?
V.
Alltid möter man på någon från Arjeplog! Så även i Göteborg och redan på förhand visste jag att det skulle bli många skratt. Carin Adlén (född Andersson) växte upp på Norrbacka i Arjeplog. Hon är grafisk formgivare och kommunikatör, tre gånger nominerad till Svenska designpriset, och bor i Strängnäs. Tillsammans med fotografen Magnus Svensson har hon gett ut boken ”Mat, sex & kärlek – en annorlunda kokbok för en lyckad dejt” som lanserades på bokmässan. Det är en rejäl bok till omfånget med utmanande tema och snabbt handlar diskussionen om alla möjligheter som livet kan ge.
Carin Adlén och Magnus Svensson presenterade sin bok. FOTO: Maria Söderberg
Carin påminner om att vi sjöng tillsammans och uppträdde. Butterflies hette vår grupp. Vi var tre, förutom oss även Isa Andersson. Kläderna inköptes på Nä-Wi kläder i Arjeplog. En stor fjäril prydde de brun-beiga tröjorna. Det blev turné till Slagnäs och Jäckvik med bröderna Lundqvist som spelade dragspel och gitarr. Vår hit på scenen var Teddybjörnen Fredriksson (det hade jag glömt bort, men ni som inte vet: ni anar inte hur stor Lasse Berghagen var just då). Dan Anderssons visskatt var också med i repertoaren.
Jag minns ett stort magplask när vi sjöng på torget i Arjeplog en gång. Kan ha varit 1972. Men Carin kom ihåg att Piteå-Tidningen skrev att det var flickorna med guldstrupar. Min eventuella sångkarriär dog i alla fall där och mitt minne var att jag bara kände mig pinsam. Kanske för att någon efteråt sa till mig att det lät som om vi bara ”skrek” från scenen. Men Carin har framgångsrikt fortsatt med körsång. Beundransvärd.
VI.
Tuffaste talet på kortaste tid. Utan tvekan framfördes det av Anna-Maria Fjellström från Luokta-Mávas sameby om skogsbruket. Hon arbetar med naturresurspolitik kopplad till samisk markanvändning och bor med familjen (bland annat) mitt i Arjeplog, ett stenkast från Hornavan. På den grönt inbäddade Klimatscenen förväntades de medverkande stå upp i 45 minuter. I andra seminariesammanhang sitter man oftast ned, men nu bestod panelen av starka ben och förutom Anna-Maria Fjellström (som ju är ute mycket och vandrar) deltog Thomas Hahn, Stockholm Resilience Centre, Karin Lexén, ordförande i Naturskyddsföreningen och Lisa Röstlund, reporter på Dagens Nyheter.
Anna-Maria Fjellström och Lisa Röstlund på Klimatscenen. FOTO: Maria Söderberg
– Vi måste dra i handbromsen, sa Anna-Maria Fjellström.
– Förändringen i klimatet att gjort att markbetet blir lidande. Nästan alla hänglavsskogar har försvunnit på grund av avverkning och det innebär ett allt mindre reservbete.
I diskussionen lyfte man fram skogsbruket i Tyskland. Där har kalhyggesbruket upphört.
När Karin Lexén beskrev svenskarnas kärlek till skogen och att det egentligen borde finnas grund för en mer varsam hantering, protesterade Anna-Maria Fjellström:
– Det är en myt att svenskarna älskar skogen. Det har förändrats på en mansålder. Nu ser man mer skogen som produktionsskog.
VII.
Bokmässan var vegansk. Åt wrap med bulgur, tofu och sallad i fyra dagar, så när jag äntligen såg korvar inför hemresan hos Pressbyrån på Göteborgs central beställde jag genast en med ost & bacon. Efter två tuggor smakade det… inte bra.
I kön till alla matställen under bokmässan hörde jag då och då röster bland kunderna: ”Varför inget med fisk?” och ”Måste allt vara vegetariskt?” En uppgiven caféägare intill den välfrekventerade rulltrappan vid Aftonbladets stora monter suckade: ”Ja, jag håller med, hade nästan tänkt gömma litet skinkmackor här under disk och sälja illegalt”.
Jägareförbundet i Västra Götaland Väst valde att ställa in sin närvaro. De brukar vara där och servera viltkött i smakportioner. Men efter en insändare i Göteborgs-Posten, där man protesterat och påpekat att viltkött är näringsrikt, hälsosammare än tamdjurskött och närproducerat, verkar det som de ska vara tillbaka nästa år. Läser vidare och påminns om följande: Vegetarisk mat betyder ofta import med mat från regnskogarnas sojaodlingar och från monokulturer på andra sidan jorden. Transporter sker med tusentals mil per långtradare och fraktas med båtar som lämnar efter sig gigantiska mängder koldioxid.
Att vara klimatsmart har många sidor. Inte är det enkelt.
Om man nu vill vara hälsosam och nyttig blir det intressant se nästa steg. Kommer Bokmässan bli alkoholfri 2023?
VIII.
Bokmässan by Night hette det stora evenemanget fredag. Disco, fantastiska korta framträdanden med Eva Dahlgren, Annika Norlin, Alex Schulman – och förstås mer veganskt. Hög ljudnivå. Redan efter en halvtimme tänkte jag: Hur skulle jag uthärda? Hade redan avverkat 11 422 steg enligt hälsoappen och nu skulle man stå upp i ytterligare några timmar. Scener och ståbord, matserveringar. Inga stolar eller bänkar. Långt bort i lokalen, där musiken var något mindre påträngande, stod författaren och arkeologen Jonathan Lindström alldeles själv. Jag gick fram och tackade för den spännande boken ”Bronsåldersmordet” och dagens seminarium som jag med stor behållning lyssnat till. Det handlade om olika perspektiv på svensk historia.
Sedan pratade vi lätt halvskrikande i närmare 45 minuter och min kväll var räddad.
IX.
Det är bara att erkänna. Starstruck. Tänk, denna Greta Thunberg. Vilken liten stor människa. När hon reste över Atlanten och skulle anlända med segelbåten till Lissabons hamn med katamaranen ”La Vagabond” satt jag klistrad vid den digitala utsändningen. Hon kunde ha gått åt där på havet. Min intuition nu på mässan var att önska henne allt gott och säga att hon skulle vara rädd om sig själv. Lyssnade på henne två gånger. Alltid samlad. Men, inte ville jag störa.
Hon är en duktig talare. Men när Bokmässan sätter henne i pretentiösa paneler blir det inte så lyckat. ”Tro, vetenskap och hållbara beslut” var ett sådant i största salen K2.
Kardinal Peter Turkson, Vatikanens främsta talesperson i klimatfrågor, Antje Jackelén, ärkebiskop Svenska kyrkan och professor Johan Rockström, chef för Potsdaminstitutet för klimatforskning. Samtalsledaren Henrik Grape, Kyrkornas Världsråd, var alldeles för stillsam och Svenska kyrkan som arrangör för samtalet borde veta bättre. Vad skulle detta samtal leda till? Ibland känns Bokmässan som en plats för posering, som enbart ett varumärkesbyggande. Det sas angelägna saker, men inget som man uppfattar som nytt. Greta Thunberg måste ha lyssnat sig igenom och deltagit i tonvis av vuxendebatter, men vad händer? Hon får ett innerligt plus för sin uthållighet.
X.
Detta fick inte missas. Satte mig längst fram i salen för att lyssna till ett samtal mellan artisten, låtskrivaren och författaren Annika Norlin och pianisten och kompositören Teodor Wolgers. Rubriken var ”Låtskrivande för en posthuman värld”, vilket fick mig att undra: vad är posthuman? Jag kunde snabbt koka ned uttrycket till att man ifrågasätter absoluta sanningar, människans överhöghet över djur och natur och värdet av den teknologi som vi skapat. Alternativt ett synsätt som innebär att man ser människan som en samverkande del med djur och natur. Bortsett från detta uttryck var det laddat att lyssna till de är båda välmeriterade musikerna. Inte minst till skaparen av verket ”Arktiska oceanen” av Annika Norlin som ju bor i Umeå, tidigare Östersund.
Teodor Wolgers och Annika Norlin. FOTO: Maria Söderberg
Hennes musikaliska tolkning av klimathotet gjorde att hon miste en del av sin publik.
– Jag kunde se hur de sjöng med och var entusiastiska när jag framförde låtar om kärlek, men när klimatet kom på tal vände sig en del av publiken bort.
Teodor Wolgers (barnbarn till Beppe Wolgers) har med sitt album ”Distractions In A Capitalist World” berört ämnet om hur vi människor ständigt blir distraherade av konsumtion. Efter seminariet pratade jag en stund med Annika Norlin. Jag hade frågor om hennes intresse för naturen som hon gett så starka uttryck för. Men så vände samtalet. Hon undrade hur det gick med Bok & Vandring i Jäckvik. Säkert tre år sedan vi pratade om det skulle vara möjligt för henne att delta. Hon är självklart välkommen 2023! Och så tackade hon för resan till Belarus 2009. Det var Litteraturresan Belarus / Sverige och vi turnerade till flera platser. Mikael Niemi var också med, liksom musikern Andreas Mattsson, en gång i tiden Popsicle (indiepopgrupp från Piteå). Flera framstående belarusiska författare deltog. Oförglömligt, sa hon med eftertryck. Tack, så himla snällt säga så efter 13 år.
Text / foto Maria Söderberg