Familjen Ruong drabbades hårt av spanskan

En osynlig fiende följde tätt i spåren av första världskriget. Den slog till snabbt och skoningslöst, med förödande och i många fall dödande effekt.

Den etablerade sig till att börja med i skyttegravar och militärförläggningar, spred sig över världen och visade sig orsaka långt fler dödsoffer än kriget.

Spanska sjukan blev 1900-talets värsta farsot, och Arjeplog var den kommun i Sverige som drabbades hårdast.

Samerättskämpen Israel Ruong tillhörde en av de familjer vars tillvaro slogs i spillror vårvintern 1920. Mer än 65 år senare mindes han, och berättade i en intervju, hur han låg hemma i Blomnäs och tittade ut genom fönstret på fyra kistor innehållande hans föräldrar och två av syskonen, utan att orka känna varken sorg eller smärta.

Reportaget publicerades ursprungligen i tidningen Samefolket.

Blomnäs, på gränsen mellan Semisjaur-Njargs och Luokta-Mavas samebyar. Det var i det här huset familjen Ruong bodde. En av många familjer som drabbades oerhört hårt av spanska sjukan för 100 år sedan. Inom loppet av två veckor dog fyra familjemedlemmar. Foto: Urban Ruong.

I februari 1920 hölls som vanligt vintermarknad i Arjeplog. Människor från hela kommunen samlades för att byta, sälja och köpa varor, och för att umgås. Vad ingen hade möjlighet att förutse var den objudna gäst som smugit sig in i gemenskapen, ett litet osynligt virus som slog följe med marknadsbesökarna när de vände hemåt.

En av marknadsbesökarna var katekes Lars Ruong från Blomnäs, ungefär 6 mil från Arjeplog.

I boken Arjeplogs lappskola, anteckningar av Erik Nordberg, berättas att han antogs som kateket år 1900, och var hemmahörande i Mahasvuoma lappby i Arjeplog. ”Han hade icke genomgått någon läroanstalt, men var genom sin begåvning och »slöglighet» en utmärkt lärare. Särskilt utmärkte han sig som slöjdare, graverade t. o. m. silverföremål och bildade skola inom den lapska slöjdkonsten. Efter 3 1/2 år avgick han på egen begäran från kateketbefattningen men vikarierade understundom i kateketskolorna vid förefallande behov. ”

Om hans hustru Sara berättas i samma bok att hon var född i Beiarn i Norge. Hon utbildade sig vid Mattisuddens lapska seminarium och anställdes sedan som kateket i Arjeplog från nyåret 1895. Från 1915 överfördes hon till vandrande nomadskola, och hon omnämns i boken som ”en ovanligt begåvad och duglig lärarinna”.

Margareta Åman lade fram sin doktorsavhandling om spanska sjukan vid Uppsala universitet för trettio år sedan. I den avhandlingen ägnas några sidor åt familjen Ruongs öde. Hon har använt sig av både skriftliga och muntliga källor, bland annat en intervju med Israel Ruong strax före hans död 1986.

I avhandlingen berättas hur den då 40-årige Lars Ruong i slutet av februari 1920 kom hem från marknaden starkt medtagen av influensa. Han hade insjuknat under marknadsdagarna, men piggnat till, trott sig vara återställd och under färden hem till Blomnäs ägnade han sig åt rävjakt.

Men Lars Ruong var inte återställd. Han bar dessutom med sig smittan hem till sin familj, bestående av hustrun Sara och de sex barnen Israel, Svea, Matilda, Inga, Nils och Agda.

Den 28 februari, bara någon dag efter hemkomsten avled han i spanska sjukan.

Smittan hade dock redan fått fäste i familjen, och dagen efter dog dottern Inga. Efter ytterligare två dagar dog Sara.

Hur dessa, och de efterföljande, dagarna, tedde sig för de överlevande barnen i den ensligt belägna gården är svårt att föreställa sig. Efter två veckor dog även Matilda.

Inom loppet av några dagar dog fadern Lars, modern Sara och dottern Inga Kristina. Två veckor senare dog ytterligare ett av barnen i Blomnäs, Sara Matilda. Kvar blev fyra syskon, mellan 6 och 17 år gamla. Svea Magdalena, som också är begravd i denna familjegrav, dog åtta år senare i en drunkningsolycka. Foto: Urban Ruong

Nils Ruong var tio år när detta inträffade. Han överlevde, kom till ett fosterhem och levde ett utifrån sett på flera sätt gott liv fram till sin död 1991. Men han var förstås påverkad av det han upplevde vårvintern 1920. Hans son Urban Ruong berättar att Nils under hela sitt liv hade svårt att prata om det som hände då i Blomnäs.

– Han var märkt av det, ibland blev han allvarstyngd. Ibland försökte jag fråga honom om spanska sjukan och det som hände, men det gick inte, jag förstod att det var ett ämne som var bäst att undvika. En sak som han ändå berättade var att han under många år inte kunde äta pannkaka, han klarade inte av det. Den luktade likadant som spanskan sa han.

Urban Ruong har många gånger ställt sig frågan hur länge de överlevande syskonen var ensamma med sina döda familjemedlemmar i Blomnäs och hur hans far hanterade situationen. Någon, med största sannolikhet syskonens morbror Abraham Johansson, kom dit på skidor för att se hur det stod till i gården.

– Jag vet att dom fick hjälp, det kom dit någon, från Vuonatjviken, troligen morbrodern, när de anade att något hänt, men när kom hjälpen? Vad gör och tänker en tioåring i en sådan där situation? Fick Matilda någon vård under de två veckor hon levde?

En berättelse som Urban Ruong fått med sig, är att syskonen försökte hämta vatten ur en kallkälla. Den berättelsen omnämns även i Margareta Åmans avhandling.

– De körde med hästen, och lyckades på något sätt hämta vatten. Men på väg hem tippade släden och vattnet rann ut. Hur klarade dom sig? Jag tänker att det kan inte ha dröjt så många dagar innan morbror Abraham kom dit, säger Urban Ruong.

Elin Johansson, som bor i Vuonatjviken, minns berättelser om att Abraham spikade ihop fyra kistor åt de döda i Blomnäs.

– Det var så det gick till, alla hjälptes åt med allt som gick att göra. Abraham spikade ihop kistorna och körde dem sedan med häst hela vägen förbi Långudden, Lövnäs, Märsa och Rebackudden, ner till Arjeplog där de begravdes.

Dessa fyra kistor var de som Israel Ruong berättade om i intervjun, 65 år senare. Kistorna stod utanför sydfönstret, och han låg där i sin säng och tittade på dem utan att orka känna varken sorg eller smärta.

När krafterna så småningom återvände till den då 17-årige Israel Ruong kände han sorg över de döda, men också en lättnad över att han själv och tre av hans syskon överlevt den hemska influensan.

Han var äldst, och tog för en tid över ansvaret för gården och jordbruket. Sedan lämnade han Blomnäs och satsade på att utbilda sig, först till lärare och så småningom professor i samiskt språk och kultur. Han blev en av Nordens främsta experter i ämnet och kämpade sedan aktivt för samernas rättigheter under hela sitt liv.

Svea var 14 år när föräldrarna dog, och efter att ha konfirmerats sommaren 1920 tog hon tjänst som ”getarpiga” och bestämde sig för att bli sjuksköterska. 1928 var hon med i en båtolycka i Mavas, drunknade och begravdes tillsammans med sina föräldrar och syskon.

Yngsta systern, Agda, var 6 år gammal när spanska sjukan härjade.  Hon fick ett nytt hem hos en ogift kvinna i Uppsala, och fick där en akademisk utbildning.

– Som vuxen var hon lärare i Gävle, berättar Urban Ruong.

Urban Ruong besöker sin fars föräldrahem i Blomnäs så ofta tillfälle ges. Hans tankar går ofta till det som skedde här 1920, och frågorna är många. Men hans far undvek att tala om sina minnen av spanska sjukan. Foto: Jan Johansson

Tioårige Nils Ruong fick följa med Abraham Johansson till Vuonatjviken, där han växte upp tillsammans med den gårdens tretton barn.

– Pappa pratade bara gott om sin tid i Vuonatjviken. Han hade det bra där, och han fick möjlighet att utbilda sig. 1935 gick han på seminariet i Luleå, och några år senare kom han till Sorsele för att jobba som lärare. Där träffade han mamma, Märta. Hon hette Nordlund innan de gifte sig 1941, berättar Urban Ruong. Familjen kom tillbaka till Arjeplog 1959, och pappa blev rektor där.

Trots de svåra minnena som förföljde Nils Ruong genom livet så var gården i Blomnäs hans paradis på jorden. 1982 lyckades han efter en lång kamp köpa loss gården från staten. Blomnäs ligger i väglöst land, på gränsen mellan Semisjaur-Njargs och Luokta-Mavas samebyar. Idag ägs och förvaltas gården av Urban Ruong.

– Det har blivit lite ikoniskt att bevara det i oförändrat skick, gäststugan som såldes och flyttades har kommit tillbaka och originalmöbler från farfars tid finns kvar i huset. Köpet av Blomnäs var en unik affär, och pappa var så glad när det äntligen blev möjligt. Han kan inte ha förknippat gården med de svåra minnena, utan trivdes verkligen bra där, allra helst på sommaren.

Efter epidemin kom sjukstugorna. Läs mer här.