I visningshuset vid hyttområdet. Adventsfika med glögg och information om kommande satsningar i Adolfström. Foto: Maria Söderberg

Marschallerna lyste mot snön och julfikabordet var välfyllt när Majorsgårdens bruksförening bjöd in till visning. Det är 25 år sedan som Adolfströms historiska hyttområde fick ett visningshus.

– Nu är det dags för en förnyelse, sa Caroline Torfve, ordförande i Majorsgårdens bruksförening, inför en engagerad skara.

Vinterdagen till ära hade den timrade stugan för sommarbruk värmts upp.

Dagen till ära hade det oisolerade visningshuset värmts upp. Huset och en utställning om hyttområdet kom på plats för 25 år sedan, och nu är det dags att förnya utställningen. FOTO: Maria Söderberg

För 250 år sedan fick byn Adolfström i Arjeplogs kommun sitt namn. Jubileet firades stort i somras med flera hundra besökare och en rad aktiviteter med visningar, teater och servering. Inför nästa år är blicken fäst på att förnya utställningen i visningshuset. Idén är att lyfta fram nya rön och berätta mer utförligt om silverprocessen i hyttområdet. Från Majorsgårdens bruksförening kunde Karin Johansson och Caroline Torfve berätta om föreningens planer.

– Med de arkeologiska inventeringarna som gjorts på senare tid kan vi visa att området omfattar ett betydligt större område. Det är också dags att putsa till utställningens texter och förnya bilder.

FOTO BILDSPELET: Maria Söderberg och Caroline Torfve

I kommande planering ingår att trycka fotogardiner med historiska kartor och bilder.

Det finns mycket som behöver utföras i området. I dammområdet murknar stockar och jorddammen behöver tätas. Caroline Torfve visade ett brev som hennes pappa Jan Thorfve skickade till Länsstyrelsen i Norrbotten för 27 år sedan. Brevet handlar om nödvändigheten av att rädda kulturmiljön i Adolfström. Här påpekades också att hyttplatsen är ett intressant område för besöksnäringen.

– Det är också angeläget beskriva hur Adolfströms hyttetablering var det verkliga startskottet för bebyggelseutvecklingen i socknen under den senare delen av 1700-talet.

Mötet i visningshuset med planering för en ny utställning kunde ske med stöd av Kulturkraft, Arjeplogs kommun. Det serverades het glögg, jämtländsk stut, saffransbullar och pepparkakor.

Glädjespridare. Sally Lestander Olsson och hennes julfina EPA väcker uppmärksamhet och sprider julglädje.

Julglädje kan spridas på olika sätt. Sally Lestander Olsson gör det med hjälp av sin EPA och en julgran med färgglad belysning och stjärna i topp. Hennes initiativ väcker uppmärksamhet och är uppskattat av många i Arjeplog. 

– Det är jättekul med alla som vinkar och är glada, och varje testare jag möter vill filma och fota, berättar hon. 

Sally Lestander Olssons EPA är en kapad Volvo 740. 

– Den är inte så snygg, den är rätt sunkig. Vi har pratat om att lacka om den men det har inte blivit. Så det passade bra att pynta den med en julgran, säger hon och skrattar. 

Idén kom från TikTok, men Sally gjorde sin egen variant. 

– Dom jag såg på TikTok hade granar som låg på flaket, men min julgran står upp. Det ser bättre ut tycker jag. Pappa hjälpte mej att sätta fast den, och den sitter ordentligt. Vi har borrat och skruvat fast den med stålband i flaket. 

Alla uppskattar inte EPA-traktorer i trafiken. Men Sally Lestander Olsson har fått stor och positiv uppmärksamhet för sin EPA, trots att den egentligen är, som hon själv uttrycker det, ”rätt sunkig”.

Så dök frågan upp om det är tillåtet att ha en julgran stående på ett EPA-flak. 

Sally Lestander Olsson googlade och letade efter svar. 

– Jag hittade inga tydliga svar. Men min morbror är polis, så jag frågade honom. 

Det visade sig att Sallys morbror och hans kollegor i Arjeplog redan hade koll på hennes julgran. Och de hade inga invändningar mot arrangemanget som sådant. 

– Dom hade kört bakom mig och konstaterat att granen sitter fast ordentligt, den skakade inget alls, och grenarna sticker inte ut bakåt eller från sidorna på flaket. Den döljer inte heller LGF-skylten. Sen ska jag inte ha på belysningen när jag kör, för det finns en risk att det misstolkas för blåljus, så oftast har jag inte tänt granen annat än när jag står stilla, berättar Sally Lestander Olsson. 

Sally Lestander Olsson hoppas också att hon med sin julgrans-EPA ska bidra till att förändra attityden hos de som ogillar EPA-traktorer. 

– Jag önskar att de kunde se på EPA-traktorerna på ett annorlunda sätt. Det finns en del som tutar, bländar oss och visar att de är irriterade på oss. Och har man en EPA som ser sunkig ut, som min, så får man skulden om det blir något problem.

Ordentligt fastmonterad står den där, julgranen med sin färgglada belysning. Filmer och foton av Sally Lestander Olssons EPA finns i ett oräkneligt antal telefoner, inte minst telefoner tillhörande utländska biltestare som vistas i Arjeplog.

Därför är det förstås extra kul med en EPA som väcker positiv uppmärksamhet. Precis som Sally Lestander Olssons EPA. 

– Ja, det är många som vill prata med mig och ta bild på ”the Christmas tree”. Varje gång jag stannar utanför Coop kommer testare fram för att titta, prata, filma och fota. Häromdagen var det en norrman också som ville ta bilder, säger Sally Lestander Olsson. 

Hur längre hon ska köra runt med sin julgran är oklart. Inte minst med anledning av att den är så ordentligt fastmonterad. 

– Vi har ju borrat fast den i flakbottnen, så den sitter där den sitter. Jag vet inte ens hur vi ska få loss den, säger Sally och skrattar. 

Lika bra det, säger vi som tycker att julen kan vara fram till påska. Minst. Och att julglädje kan spridas året om. 

Christina Sundqvist, Greger Öberg, Anna Blomgren och Sofia Flinkfeldt bjöd in till boktips och fikafest på biblioteket. FOTO: Maria Söderberg

Bibliotekarie Anna Blomgrens återkommande Boktips på biblioteket är populära. Vid årets sista träff presenterades tre aktuella böcker och några av de medverkande vid kommande Bok & Vandring i Jäckvik/Jäggeluaktta.

”När ljusen tänds” var ett av boktipsen som Anna Blomgren delade med sig av. Den här boken hyllades också för sitt vackra omslag.

14 personer kom till biblioteket för att delta i träffen. Boktipsen haglade och fikabordet stod dukat för fest med glögg, kaffe, lussebröd och tårta. Det här var också dagen när Christina Sundqvist avtackades efter lång tjänstgöring på biblioteket.

Samtal om böcker och gott fika lockade 14 personer till årets sista boktips-träff på biblioteket. FOTO: Maria Söderberg

Anna Blomgrens lästips inför julen var Anna Janssons nya Älskar, älskar inte, Felicia Welanders När ljusen tänds och Vitön: den fristående fortsättningen på Expeditionen av Bea Uusma.

– Med den här boken vann Bea Uusma Augustpriset. Med hjälp av ny teknik kan hon ge fler svar på gåtan om Andréexpeditionen som fick ett dramatiskt avslut på just Vitön 1897, berättade Anna Blomgren.

Maria Söderberg presenterade några av de som kommer att medverka vid Bok & Vandring i Jäckvik/Jäggeluaktta 2026.

Maria Söderberg presenterade några av de som kommer att medverka vid Bok & Vandring 2026, däribland Åsne Seierstad som just utkommit med Ofred och den isländske författaren Eirikur Örn Norðdahl med Naturlagarna och kokboken Plokkfiskbókin. 

– Fisk och fiske är ett ämne som kommer att avhandlas under sommarens bokfest. Jörgen Stenberg, fiskeguide med rötterna i Slagnäs, liksom naturguiden Thomas Öberg deltar. Vi kommer också att lyssna till skogshistoriker Gudrun Norstedt med ett föredrag som bär rubriken ”Sjön låter en inte dö – samiskt fiske före 1800”, berättade Maria Söderberg.

I maktens korridor. Mats Abrahamsson har varit aktiv inom lokalpolitiken i många år. Han har haft flera olika uppdrag, de senaste åren som bland annat kommunfullmäktiges ordförande.

Mats Abrahamssons väg in i politiken började med fackligt engagemang på sågverket A-trä under 1970-talet.

Eller kanske började den vägen egentligen i barndomshemmet i Stensund. Det var ett generationsboende, Mats med föräldrar och syskon bodde på övervåningen, farmor och farfar bodde på nedre våningen.

– Jag tillbringade mycket tid med dem. Farmor blev vad man då kallade ”ofärdig”, och för mig var det inget konstigt alls att se farfar städa och tvätta. Men sen förstod jag att det var ovanligt. Han var född 1899.

Politik var inte något som diskuterades i hemmet under Mats Abrahamssons uppväxt. Men Mats är säker på att både hans far och farfar var socialdemokrater. Och för Mats själv var valet självklart – han blev medlem i Socialdemokraterna.

– Jag präglades mycket av min farfar och det han stod för – alla är lika mycket värda och man hjälps åt.

När Mats Abrahamsson så småningom tog steget in i politiken fanns tre viljestarka män i partiets ledning, Jack Backlund, Hilding Flinkfeldt och Per Dahlberg, och många frågor orsakade heta debatter, inte minst under fullmäktigesammanträdena.

Idag har debatterna i fullmäktige i princip försvunnit, och enighet mellan partierna i lokalpolitiken framhålls ofta som något viktigt och positivt.

– Debatt är bra, men det är svårt att säga vilket som är bättre för demokratin, debatt eller enighet, funderar Mats Abrahamsson. För några år sedan tittade vi igenom besluten under en hel mandatperiod, och det visade sig att de allra flesta besluten tagits i enighet, att motförslag oftast saknades. Den här mandatperioden har vi fått ett nytt parti i fullmäktige, och i några frågor kommer diskussioner upp, men inte är det många.

Mats Abrahamsson lägger till att debatten, i den mån den finns, kan ha hållits innan fullmäktige.

Bakom varje politiskt beslut finns förstås ett visst mått av dialog och förhandling, både inom och över partigränser, så länge inget parti har egen majoritet. Och här har vi något som intresserar och engagerar Mats Abrahamsson.

– Förhandlingar efter ett allmänt val är spännande! Jag tycker det är så intressant att få vara med och forma en politisk ledning. Uppdraget och förutsättningarna beror på valresultatet och skiljer sig från gång till gång.

Partier har kommit och gått under årens lopp. Moderaterna, Miljöpartiet och KD har alla varit representerade i fullmäktige, men numera finns inga listor från dessa partier till kommunvalen. Inför denna mandatperiod ställde ett nytt parti, Folkinitiativet i Arjeplog, upp i valet och fick 6 mandat i fullmäktige. Sverigedemokraterna har hittills inte haft någon egen lista i kommunvalet i Arjeplog.

Under en period fanns Arjeplogs Fria Demokrater med i fullmäktige. De betecknades som ett utbrytarparti från socialdemokraterna.

– Så var det, och inledningsvis var samarbetet med dem inte så bra. Det förbättrades dock, och så småningom valde de att inte presentera någon egen lista inför valet, berättar Mats Abrahamsson.

Bakom varje politiskt beslut finns också ett antal människor med olika bakgrunder, åsikter, intressen, kunskaper och erfarenheter. I Arjeplog har man gått från 31 ledamöter i fullmäktige till 21 ledamöter. Det minsta antal som är tillåtet.

– Det är fullt tillräckligt. När vi hade 31 ledamöter, och var fler kommuninvånare än nu, hade vi en procent av befolkningen med i fullmäktige. Om samma representation skulle ha funnits i Luleå skulle dom ha haft 750 ledamöter i fullmäktige, säger Mats Abrahamsson.

Mats Abrahamsson menar också att vi i Arjeplog har en fördel med en stor närhet till politiken.

– Det finns säkert de som tycker annorlunda, men vill man få kontakt med en politiker i Arjeplog så är det inte svårt. Oavsett vilket parti du vill komma i kontakt med så kan du snabbt hitta ett namn och någon du känner igen.

Under ett antal år var Mats Abrahamsson anställd hos Arjeplogs kommun. Först på socialkontoret, sedan på byggnadskontoret.

Då lämnade han också politiken under en period.

– Jag var medlem i partiet, men deltog inte i några möten. Det kändes inte rätt just då och det är svårt att sitta i en nämnd utan att vara jävig när man också är anställd. Sen kom jag tillbaka till fullmäktige, där är det lättare att sitta utan att vara jävig.

Många stora och avgörande frågor för Arjeplog har tagits under de år som gått sedan Mats Abrahamsson tog steget in i politiken. Vissa av besluten har tagits lokalt, till exempel bygget av Tingsbacka. Andra beslut har tagits på högre nivå, exempelvis beslutet om Ädelreformen 1992.

Hur mycket tid som Mats Abrahamsson ägnar åt politik och politiska uppdrag är omöjligt att räkna ut. Han har aldrig ens försökt.

– Nej, det är svårt att säga. Det är en del av livet och vardagen, och det är svårt att dra gränser för vad som är vad.

En fråga som har hängt med under lång tid utan att avgöras är strandskyddsfrågan. Den frågan är en av de som Mats Abrahamsson har ägnat mycket tid åt.

– Jag har jobbat med den både som politiker och tjänsteman. Jag vill inte ta bort strandskyddet, men jag vill ha det mer differentierat. Strandskydd behövs vid de flesta sjöar och vattendrag i Arjeplog, men det finns också ställen där vi utan problem skulle kunna lätta på bestämmelserna. Tittar man på gamla hemställen ligger nästan alla i närheten av vatten. Många förslag har lagts fram och dragits tillbaka under årens lopp, och nu är ett nytt på gång. Det skulle kunna innebära förbättringar för oss, men vi får se vad som händer.

Vid en tillbakablick på några av de beslut som varit stora och viktiga för Arjeplog under de år som Mats Abrahamsson varit aktiv nämner han genast Ädelreformen som genomfördes 1992. Den innebar att kommunerna fick ta över ansvaret för långvarig vård och omsorg.

– Det innebar en stor förändring och krävde mycket arbete, minns han.

Ett annat beslut var byggandet av Tingsbacka. Den ursprungliga tanken var att huset skulle samla statliga myndigheter och service till medborgarna under ett tak, och ärenden till exempelvis försäkringskassan och arbetsförmedlingen skulle kunna lösas i en gemensam reception.

– Det blev inte exakt som det var tänkt, men å andra sidan kanske vi inte hade haft de arbetstillfällen som Transportstyrelsen och Tillväxtverket ger utan det här huset, säger Mats Abrahamsson.

Att vara förberedd och påläst inför ett ordförandeuppdrag är viktigt, men det är också viktigt att våga stanna upp och be om hjälp ifall man blir osäker, menar Mats Abrahamsson, här i sin roll som kommunfullmäktiges ordförande.

Som kommunfullmäktiges ordförande leder Mats Abrahamsson kommunens högsta beslutande organ och är därmed det som kan kallas ”kommunens förste man”. Han småskrattar när jag nämner det.

– Det är inget som märks i vardagen. När vi pratar om vem som har mest makt, sitter på mest information och oftast representerar Arjeplog i olika sammanhang så är det förstås kommunstyrelsens ordförande, kommunalrådet.

Men det har hänt att Mats Abrahamsson klivit förbi kommunalrådet och intagit sin plats som ”kommunens förste man”.

– Jo, det har hänt. När kungen var här och kommunen stod som värd för en lunch. Då framgick det tydligt att hovet förväntade sig att det var kommunfullmäktiges ordförande som skulle representera kommunen. Men det var hovets beslut, inte vårt, poängterar han.

Så – med lång erfarenhet av lokalpolitiskt engagemang och arbete – vilka tankar vill Mats Abrahamsson dela med sig av till den som inte redan har engagerat sig, men funderar på att göra det?

– Först och främst vill jag säga att det finns möjlighet att påverka, allra helst i den lilla kommunen, och det finns plats för fler politiker. Många unga idag är samhällsintresserade, men kanske mer av enskilda frågor än helhetslösningar. Om man går in i en styrelse eller tar på sig ett annat uppdrag så får man information, kunskap och erfarenhet som ofta leder vidare. Sedan ska man inte vara rädd för att ta hjälp och fråga om man är osäker.

Lars Sundström arbetar nu med en dokumentation av snöfordonens historia och utveckling i Arjeplog. I hans ägo finns en Sputnik, eller Arjeplogs-Vessla som den också kallades, i originalskick. FOTO: Maria Söderberg

Härken, Sputnik, Fjällräven. Klingar namnen bekant? I så fall känner du redan till en del av Arjeplogs industrihistoria.

Det handlar nämligen om snöfordon som uppfunnits i Arjeplog och serietillverkats under 1950- och 1960-talen.

Nu försöker Lars Sundström dokumentera snöfordonens historia, utveckling och användning i Arjeplog. I dagsläget sker dokumentationen med text och bilder, men arbetet har bara påbörjats.

–Drömmen är ju att hitta maskinerna, eller det som finns kvar av dem, för att kunna visa upp i någon form av utställning, säger han.

Med Fjällräven i Arjeplog. Torsten Westerlund (1930-2014) kör sittande. FOTO: Göran Laisfeldt

Lars Sundström är inte den enda som intresserat sig för berättelserna om motordrivna snöfordon. Bengt Ederlöv (1941-2024) påbörjade en dokumentation av snöfordonens historia i Arjeplog, och en text av honom ligger som förord i den skrift som Lars Sundström nu arbetar med.

– Jag försöker samla in så mycket information jag kan. Det är inte säkert att alla mina uppgifter är rätt, det finns nog de som sitter inne med mer information, och det vore jättebra att få fler historier och fakta. Sedan hoppas jag hitta något sätt att låta alla som vill ta del av det här, säger han.

I förordet skriver Bengt Ederlöv att motoriseringen av vildmarken börjar efter andra världskrigets slut, när militära bandfordon blev tillgängliga för den civila marknaden. Sådana kom även till Arjeplog, bland annat importerades tyska Demag halvbandare från Norge av Verner Forsenberg.

Men alla var inte intresserade av färdiga fordon. Runt om i kommunen fanns kluriga män som själva försökte konstruera motordrivna snöfordon. Tre av dem, Abbe Hellander, Arjeplog, Bertil Holmgren, Strömholm/Slagnäs och Seth Fjellner, först bosatt i Fjällnäs, sedan i Örnberg, lyckades så bra med sina prototyper att fordonen sedan serietillverkades och marknadsfördes i hela Sverige, under namnen Härkie/Härken, Sputnik/Arjeplogs-vesslan och Fjällräven.

Jakttur. Axel From (1910-1992) och Eskil From (1913-1998). FOTO: Harald Lestander

Härkie/Härken synes vara det fordon som fick störst uppmärksamhet. Den första prototypen gjords av Abbe Hellander, och i Arjeplog serietillverkades tolv maskiner, innan tillverkningsrätten 1958 såldes till AB Nord-Verk i Uddevalla.

I tidningen Teknisk Tidskrift beskrivs Härkie två år senare som en ”…svenskbyggd, lätt motorsläde för snöfart.”, och i ett reportage från 1961 i tidningen Teknikens Värld lyder beskrivningen så här: ”Ypperligt användbar för person- och lätta godstransporter, för rekognoseringsuppdrag inom skogsindustrin, vid fjällhotellen och inom fjällräddningen samt för en del rent militära ändamål.”

I Lars Sundströms dokumentation framgår också att bränsleförbrukningen är 3 liter i timmen. Tillverkningen av Härkie/Härken upphörde 1965.

Den första Sputniken tillverkades år 1955 av Bertil Holmgren, reparatör/mekaniker för Flottningsföreningen. Under åren 1957-1962 utvecklades maskinen av Bengt Ederlöv och hans far Gustav, under namnet Sputnik, hämtat från en rysk satellit.

Så köpte David Sundström och Gunnar Sundström, med företaget Arjeplogs Snömaskiner, rättigheterna att tillverka och sälja Sputnik, som samtidigt döptes om till Arjeplogs-vesslan. Maskinerna marknadsfördes och såldes av Sundströms Radio & TV. Priset uppgick till 5 500 kronor.

Serietillverkning pågick i Folke Lundströms verkstad på Öberget under åren 1961-1963.

Selma Holmström (1915-2013) körde sin Fjällräven mellan Rattik och Arjeplog. FOTO: Göran Laisfeldt

Seth Fjellner påbörjade bygget av Fjällräven 1954. Prototypen utvecklades sedan av Arjeplogs Motorcentral med bland andra Torsten Westerlund, Assar Holmström, Seth Fjellner, Bengt Ederlöv och Erik Dahlberg som mekaniker. Serietillverkningen startade 1956 och inledningsvis tillverkades drivmattan av begagnade transportband från Laisvallgruvan.

Totalt tillverkades ett trettiotal Fjällräven-fordon. Maskinen presenterades för Husqvarna, med förhoppningen att de skulle vilja ta över serietillverkningen, men nu var den ”moderna” snöskotern från USA på ingång så Husqvarna tackade nej.

I Lars Sundströms dokumentation nämns också maskiner som endast tillverkades i ett exemplar, till exempel Luomek, som 1959 byggdes  av Karl-Gunnar Westerlund, Vuonatjviken/Arjeplog. Här nämns även en maskin uppfunnen av Arnold Granberg, Suppevare.

– Jag har inte hittat några fakta om den, men har inte gett upp hoppet ännu. Jag tror att den står i Silvermuseets förråd, och jag ska få titta på den där. Kanske finns det någon som vet mer om den maskinen och kan berätta om den, säger Lars Sundström.

Så långt en del av Arjeplogs industrihistoria. Dokumentationen är också en del av Arjeplogs lokalhistoria, och pekar på hur snöfordonens ankomst påverkat utvecklingen för gårdar, byar och samhälle.

Här berättas bland annat om byar och företag som skaffade snöfordon av olika slag för att kunna transportera material och människor. Oskar Johansson i Vuonatjviken hade en Studebaker för postbefordran. Andersson & Sundström AB använde Snow-Trac och Bandvagn BV 202 för att transportera material till uppbyggnaden av fiskecampen Miekak. Samma företag, Andersson & Sundström AB grundade det som idag heter IceMakers AB, och de köpte även in BV 206 för att använda vid preparering av isbanor för biltestverksamhet.

Det är bara några av de exempel som hittills nedtecknats i Lars Sundströms dokumentation.

– Det här projektet sväller hela tiden. Så fort jag får tag på nya uppgifter eller bilder lägger jag till dem, och det här blir nog aldrig färdigt, säger Lars Sundström och skrattar.

Med hjälp av auktionsförrättaren kunde Lars Sundström köpa en Sputnik i originalskick. Den fungerar, men används inte ofta. Förhoppningen är att den så småningom ska utgöra en del av en utställning om snöfordon i Arjeplog. FOTO: Lars Sundström

I sin ägo har Lars Sundström en Sputnik, eller Arjeplogs-vessla som den också hette. I originalskick. Inköpt på auktion, där en hjälpsam auktionsförrättare (Bosse Johansson, dåvarande lokalredaktör på Norran i Arjeplog) medverkade till att affären kunde genomföras.

– Jag visste att den fanns där, och åkte dit i hopp om att kunna få med mig den hem. Jag var inte ensam intressent, det fanns någon som bjöd emot. Till slut bad auktionsförrättaren den andre budgivaren att sluta bjuda över mig. Han tyckte att jag borde få köpa Sputniken eftersom det var min far som sålt den, berättar Lars Sundström och ler vid minnet.

Lars Sundströms far, David Sundström, blev förstås glad över köpet. Han bad att själv få köra fordonet från Arjeplog, upp längs Hornavans is till Hannogava, en sträcka på cirka 3 mil.

– När han kom fram var han alldeles blodig i ansiktet av all skare som banden rivit upp och kastat bakåt. Men det bekom honom inte alls. Sputniken var då 35-40 år gammal, men fungerande precis som om den var ny, säger Lars Sundström.

Sedan dess har Lars Sundströms Sputnik/Arjeplogs-vessla inte gått så mycket. Den är inte direkt ett förstahandsval för vårvinterns utflykter. Men den bevaras och vårdas ömt, i förhoppning om att den en dag utgöra en del av en större utställning om snöfordonens historia i Arjeplog.

– Efter alla år med IceMakers kan jag ibland känna mig lite less på fysisk snö, is och fordon. Men det här, att samla in historier och försöka ta fram fakta, det är något annat, något som jag kan sysselsätta mig med även sommartid, säger Lars Sundström.

Denna artikel publicerades först i Magasin Silvervägen/Tijdnik Sillbagäjdno 2025, som nu finns att hämta bland annat på Silvermuseet i Arjeplog. 

Nöjda deltagare med anknytning till Arjeplog: Maria Söderberg, Lotta Lestander, Emma Eriksson, Johan Sundström, Anna-Lena LeGoascogne, Gunilla Balkow och Isak Utsi. FOTO: Arvidsjaurs kommun

Astronomi, renslakt och fiske. Sång med Idolvinnaren Cimberly Wanyonyi. Det var ett intensivt program som avhandlades vid 2025 års Landsbygdskonferens i Pite älvdal när den hölls i Arvidsjaur.

Landsbygdskonferensen Pite älvdal är en budkavle med idéer och utbyte som startade i Piteå 2023. Nu i oktober hade turen kommit till Arvidsjaur. Hotell Laponias största sal var fylld och näringslivsstrateg Anne Enoksson, Arvidsjaurs kommun, hälsade välkommen. Därefter lämnade hon över ordet till moderator Petra Malm.

Under två dagar fick deltagarna lyssna på en lång rad av talare.Det helägda samiska företaget  Njalgíes – tidigare Arvidsjaur renslakt – beskrev hur de förvaltar kulturarv och matproduktion.

Här presenterades Astrocenter i Nästräsk, Norra Europas första astronomiturismstation.

– En unik satsning där vetenskap ska möta natur och himlens skådespel, berättade Johan Kero från Institutet för rymdfysik i Kiruna och visade svindlande bilder från rymden.
Piteå Summer Games är en stark besöksmotor, vilket dess verksamhetschef Anna Bogren Dalberg med råge visade.

Robin Olovsson, hemmasonen från Arvidsjaur, lyfta fram historiens betydelse. Han hade just blivit nominerad till Augustpriset i kategorin fackböcker. Foto: Maria Söderberg

Johan Sundström lämnade sitt arbete med högspänningsledningar på företaget KtlTek och satsade på fiske. Idag driver han företaget Rebackuddens Fjällfisk AB. Gymnasieläraren och historiepoddaren Robin Olovsson kom hem till Arvidsjaur och berättade om hur angeläget det var med att känna till vår bakgrund. Han hade just blivit nominerad till Augustpriset i kategorin fackböcker för sina två verk om Norrland.

– Det var ett stort skifte i när industrialiseringen kom till norr. Sedan 1600-talet har den synen dominerat. Det som aldrig passat in, ja, det är människorna, beskrev han med ett visst vemod.

Leopold Hallnor visade hur ett särskilt framtaget kort kan stärka den lokala handeln i Arvidsjaur.

En aktuell fråga är en eventuell kopparbrytning i Laver. Från Boliden Minerals deltog Micaela Löwenhöök, som är Public Affairs-ansvarig, som beskrev hur långt projektet avancerat:

– Jag ser Laver som vår gåva till Europa. Vi producerar koppar som kan återvinnas.

Hon fick många frågor från publiken om allt från minerallagar till påverkan av vattnet vid en eventuell kommande brytning.

Sång med Cimberley Wanyonyi och Petri Kivimäki på saxofon vid middagen på Vittjåkk restaurang. FOTO: Maria Söderberg

Idol-vinnaren från 2023 Cimberly Wanyonyi och Petri Kivimäki från Leader Lappland deltog både med beskrivning av ett lyckat ungdomsprojekt och med framträdande. Inte minst sången och musiken under middagen på Vittjåkk var uppskattad.
Stort intresse väckte ”Projektgruppen Glommersbygdens framtid” som startade 2023 för att rädda byaskolan. Så blev det också. Deras målmedvetna arbete har väckt hopp i bygden och gruppen av fem på scenen tackades med varma applåder.

Författaren Tina Harnesk, Arvidsjaur, avslutade de två dagarna med att lyfta fram sin och andras berättarglädje. Hon debuterade med romanen ”Folk som sår i snö” och är aktuell med sin andra roman ”Mödramärg”.

– Jag visa hur de historiska övergreppen mot oss samer har satt djupa spår.

Sammanlagt deltog ett 60-tal i Landsbygdskonferensen som nästa år, vid samma tid i oktober, kommer att arrangeras på Silvermuseet i Arjeplog.

Text och foto: Maria Söderberg

Familjetraditionen med fiske hålls vid liv på Rebackudden, vid stranden av Hornavan. Johan Sundström intervjuades av Petra Malm om sin satsning som yrkesfiskare. FOTO: Maria Söderberg

Det blev scenpremiär för Johan Sundström när han medverkade på Landsbygdsdagar i Arvidsjaur. Samtalspartner var elitsoldaten Petra Malm som frågade ut honom om satsningen på fisk och fiske.

Johan Sundström, 32 år, lämnade sitt arbete med högspänningsledningar på företaget KtlTek och satsar på fiske. Idag driver han företaget Rebackuddens Fjällfisk AB vid stranden av sjön Hornavan och det var i den yrkesrollen han satte sig på scenen när 2025 års landsbygdskonferens arrangerades på Hotel Laponia i Arvidsjaur.

– Hur kom du på detta med att bli fiskare? undrade Petra Malm som höll i intervjun på scenen.

– Ja, det ligger nog i släkten, menade Johan Sundström som beskrev hur det var att befinna sig som en länk i en lång tradition av familjemedlemmar som alltid fiskat.

– All fisk som vi säljer är vildfångad och vi har licens som yrkesfiskare.

Släktledet i Rebackudden går tillbaka till Karl Petter Sundström från Racksund och Karolina Lovisa Karlberg från Strömnäs, nära Sakkavare, som flyttade hit i mitten av 1800-talet. Idag är det Johan som tillsammans med sin pappa Petter Sundström främst ägnar sig åt fisket. Vid arbetstoppar är de fler i familjen som bistår.

– Jag har ett friare liv nu där den ena dagen inte är lik den andra. Om det är dåligt väder och blåser för mycket är det bara att vänta.

Men det finns samtidigt mycket att göra på land. Under åren har nya byggnader kommit till för paketering och frys. Lokalen är godkänd av myndigheter för livsmedelshantering. Under etableringen har de haft stöd i projekt med Leader Lappland och i kontakter med näringslivsbolaget Argentis.

Yrkesfiskare från Rebackudden. Johan Sundström, 32 år. lämnade sin anställning och satsade på eget företag som fiskare. Han berättade om sitt val på landsbygdskonferensen i Arvidsjaur. FOTO: Maria Söderberg

Storsäljaren hos Rebackuddens Fjällfisk AB är röding. Den fiskas i både Riebnes och Hornavan. Dess bästa tid är före leken, berättar Johan Sundström, och den perioden infaller i augusti och i början av september.

– När isen har nylagt är det också bra fiske.

Öring fiskar de inte, den ger helt enkelt ingen bra avkastning. Gädda har de som biprodukt med en klassiker, torrgädda. Storsäljaren mitt i vintern är sellaksrom som fiskas mellan Lucia och Trettonhelgen. Här är det sik som gäller med en vikt av cirka 80 gram. De kan leverera hundra kilo, men då krävs det många arbetstimmar.

– Priset är 1 600 kr per kilo, men det kan också höjas till 1 800 eller 1 900 kr.

Det här med is är något som Johan Sundström har respekt för.

– Vintertid tänker jag hela tiden på hur isen är. Det kan vara tufft med nätfisket när vädret är skit. För att minimera riskerna har vi flytoveraller och bra kläder. Sälhandskarna är på. De jag har är säkert femtio år gamla.

Vinterföre är dock något som han har livslång erfarenhet av. Som ung var hans största intresse skoter och han tävlade i många år, bland annat i USA.

För Johan Sundström var det här första gången han medverkade på en scen och han medger att det var ”litet nervöst”. Petra Malm, som för många är känd från Elitstyrkans hemligheter, fick honom dock att slappna av och publiken hade han med sig från första stund.

Text och foto: Maria Söderberg

Elin Storjord, överläkare vid Nordlandssykehuset i Bodö, är projektledare för en studie om AIP, Akut Intermittent Porfyri. Hon hoppas studien får deltagare i både Norge och Sverige. FOTO: Privat

Vilken betydelse har kolhydratrik kost som behandling av AIP, Akut Intermittent Porfyri, eller Släktsjuka/Arjeplogssjuka som sjukdomen också kallas?

Det vill man nu undersöka i en gränsöverskridande studie vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå, Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm och Nordlandssykehuset i Bodö.

– Ett norskt-svenskt samarbete är mycket värdefullt, och vi hoppas på deltagare i båda länder. AIP är en sällsynt sjukdom som inte tar hänsyn till riksgränser, säger Elin Storjord vid Nordlandssykehus HF, projektledare för hela studien.

I Arjeplog finns den största förekomsten i världen av AIP, och en av de som bidragit till stora medicinska framsteg i forskningen om sjukdomen är vår tidigare distriktsläkare Christer Andersson, professor emeritus, Umeå universitet.

– I Arjeplog har en på femtio anlaget för porfyri, och i Arvidsjaur en på hundra. Saltdal i Norge ligger på tredje plats i världen, med nästan samma siffror som Arvidsjaur, berättar han.

För ungefär ett år sedan berättade Christer Andersson, vid ett välbesökt möte på Silvermuseet, om sina erfarenheter och kunskaper kring sjukdomen porfyri. Han välkomnar den gränsöverskridande studien. ARKIVBILD/FOTO: Johan Fjellström

Christer Andersson är inte själv verksam som läkare eller forskare längre, men har förstås ett stort intresse av allt som har med forskning kring AIP att göra, och han välkomnar den gränsöverskridande studien som nu inleds.

– De sista tjugo åren har Norge visat framfötterna när det gäller forskning och behandling av porfyri, och kunskap är mycket viktigt för alla som har sjukdomen, säger han.

För studien behövs femtio deltagare med sjukdomen AIP. Inbjudan har skickats ut via patientföreningar i Norge och Sverige, och via kontaktpersoner i norsk och svensk hälso- och sjukvård.

– Vi vill nå ut med vår inbjudan till så många som möjligt, och vi hoppas få in tillräckligt många intresseanmälningar så snart som möjligt. Den som är intresserad eller har frågor kan kontakta forskningssjuksköterskan Inger Arnesjö på Norrlands universitetssjukhus i Umeå, säger Elin Storjord.

Helle Stien, Saltdal i Norge, är en av deltagarna i studien. Hennes porfyri bröt ut när hon var i tonåren. FOTO: Privat

En av de som redan anmält sig till studien är Helle Stien, Saltdal i Norge. I ett reportage i NRK berättar hon att hennes mor hade sjukdomen.

Hos Helle själv bröt sjukdomen ut i samband med att hon började äta p-piller. Hennes mor förstod vad de kraftiga mag- och ledsmärtorna berodde på, och följde med henne till sjukhuset i Bodö.

Där fick Helle Stien behandling som lindrade de akuta besvären, men sjukdomen har hon tvingats lära sig leva med.

Alkohol, stress, sömnbrist och vissa mediciner kan trigga igång anfall, och Helle berättar i NRK om hur hon efter att ha tagit en tablett penicillin behövde sjukhusvård.

Helle Stien har också genomfört de fyra veckorna med kolhydratrik kost som ingår i studien.

– Det är egentligen vanlig norsk mat. Bara mer frukt och socker, säger hon till NRK.

Hon hoppas att fler ställer upp och deltar i forskningsprojektet.

– Det är viktigt för generationerna som kommer efter oss att de hittar nya metoder som gör att man inte plågas lika mycket av sjukdomen, säger hon.

Den som deltar kallas till fyra möten, antingen på Norrlands universitetssjukhus, Karolinska universitetssjukhuset eller Nordlandssykehuset. Under en fyraveckorsperiod ska deltagarna följa en kolhydratrik kostplan, och under ytterligare en fyraveckorsperiod en mer genomsnittlig kostplan.

Under studietiden genomförs läkarsamtal och undersökningar via bland annat glukosmätare, blodprov och urinprov. En dietist kommer att vara tillgänglig för deltagarna under hela perioden.

Huvudansvarig forskare vid Norrlands universitetssjukhus är docent och överläkare Per Dahlqvist, vid Karolinska Universitetssjukhuset överläkare och ansvarig specialist på porfyricentrum Sverige Eliane Sardh och vid Nordlandssykehuset HF överläkare och projektledare Elin Storjord.

Arkitekturen i Laisvall har väckt intresse hos studenter vid KTH i Stockholm. Maria Söderberg längst t. v. besökte dem för att berätta om Laisvall och visa sin film. Där mötte hon bland andra Sogol Baghban, Ulrika Karlsson och Andreas Olsson.

Samhällsmiljön och relationen mellan bostäder, landskap, kultur, industri och människor i Arjeplog och Laisvall undersöks av en grupp studenter från Arkitekturskolan vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.

– Arjeplog i Sapmi är idag en geopolitiskt viktig plats, inte minst på grund av bilindustrin, men även gruvnäring. Det är också en plats med en omfattande kolonial historia, och jag tycker det är viktigt att vi kan se Arjeplog i flera olika perspektiv. Här tittar vi närmare på bostäderna, säger Ulrika Karlsson, en av lärarna för utbildningen.

Studenterna har besökt Arjeplog och Laisvall, för att på plats uppleva miljön och se en del av de byggnader som de utifrån fotografier skapat modeller av.

I samband med besöket i Arjeplog och Laisvall bjöd KTH-studenterna in till ett möte där de visade bilder och en del av de modeller av byggnader som de skapat. FOTO: Fredrik Westerlund

– Via Skellefteå museum kunde vi ta del av många bilder som visar den historiska arkitekturen i Laisvall. Vi har också haft en föreläsning om Laisvall och gruvan av Maria Söderberg och vi har sett hennes film. Det var en stark film och en stark berättelse om relationen mellan människorna och industrin, säger Ulrika Karlsson.

Studenterna, som kommer från olika delar av världen, fascinerades av historia, livet, landskapet och naturen i och runt Arjeplog.

– Det är lätt att se och förstå de fina kvaliteter som finns i Arjeplog för både bofasta och besökare. Naturen och vattnet når hela vägen in i samhället och är en del av miljön. Samtidigt är det vi ser ett industriellt landskap, skapat av människan och präglat av skogsindustrin, vattenkraftsutbyggnad, gruvindustri och bilindustrin, säger Ulrika Karlsson.

Studenternas modell av Arjeplogs centrala delar väckte intresse och ledde till många samtal. FOTO: Fredrik Westerlund

Den speciella bostadssituation som råder i Arjeplog, där många hyr ut sina hem till utländska besökare några månader per år, har också fått studenterna att fundera kring vad en bostad är.

– Om man tittar på gruvorterna i norr så är det ofta så kallat fly in – fly out, men i Arjeplog är det något annat. Hur har livet i Arjeplog förändrats över tid och hur ser formerna för dubbelt boende och uthyrning ut? Hur har bostäderna anpassats för det här?

Ulrika Karlsson berättar också hur man i Laisvall tittat lite extra på parhusen och principen med spegelvända bostäder.

– Parhus, ibland kallat dubbelhus, som ofta har en spegelvändning i plan och fasad, finns även i andra samhällen, men det är en väldigt tydlig symmetri i Laisvall, i både mindre och större skala. Boliden hade sina arkitekter som planerade goda bostäder, och parhus med separata sammanbyggda bostäder men med gemensam veranda som gör att entrén blir en plats för möten. Många av de här husen planerades på 1940-talet. Det handlar om ett funktionellt byggande med socialt fokus.

Vid sitt besök i Arjeplog träffade KTH-studenterna bland andra Christian Claesson, byggnadsinspektör och samhällsplanerare, som berättade om tätortens uppbyggnad. FOTO: Fredrik Westerlund

Under besöket i Arjeplog bjöd studenterna in allmänheten till biografen, där man berättade om sitt arbete och visade bilder av de modeller som skapats. Syftet var också att få veta mer om livet och vardagen i samhället, för att förstå hur arkitekturen har anpassats till ett liv i Arjeplog och Laisvall.

– Vi hade med oss en modell av Arjeplogs centrala delar, och det var väldigt bra, den lockade till fina samtal, säger Ulrika Karlsson. Vi har försökt få med oss så mycket som möjligt, och nu återstår bearbetning av allt vårt material. Tanken är att vi på något sätt ska kunna redovisa resultatet av studierna på plats i Arjeplog, men vi vet inte riktigt hur ännu, den frågan får vi återkomma till.

För mer än trettio år sedan började Hans Laestander (1924-1994) skriva på sin tredje bok – De stora sjöarnas land. Hans manuskript har nu uppdaterats och publicerats av dottern Brita Laestander Dorsch. FOTO: Gry Helen Sivertsen

Under sin livstid (1924-1994) gav Hans Laestander ut två böcker, Mitt Arjeplog och Svaipakungen.

Nu ger hans dotter Brita Laestander Dorsch, i samarbete med Silvermuseet i Arjeplog, ut en tredje bok med hans ord, De stora sjöarnas land.

– Det kändes angeläget att hans manuskript skulle komma fram och spridas, även om han inte själv hann med att färdigställa det, säger hon.

När Brita Laestander Dorsch gick i pension bestämde hon sig för att börja släktforska.

– Det fanns på min bucket list, och under 2023 gick jag 2 släktforskningskurser hos Pitebygdens forskarförening. Efter kurserna kom jag att tänka på pappas manuskript, som jag visste fanns.

Manuskriptet fanns bevarat hos Britas syster i Arvidsjaur, och så landade det slutligen hos Brita Laestander Dorsch.

– Det var jätteintressant att läsa! Min första tanke var att det här måste släkten få tillgång till, så jag ägnade vintern åt att skriva av det, och uppdatera vissa ord och stycken. Så långt som det är möjligt har jag lämnat pappas ord orörda, men manuskriptet är mer än trettio år gammalt, och språk hinner förändras en del under så lång tid, säger Brita.

Efter att ha gått igenom hela manuskriptet tänkte Brita att det nog skulle vara intressant för en bredare krets än den närmaste släkten. Men att publicera det i medlemstidningen för Pitebygdens forskarförening skulle kräva minst tio nummer av tidningen, så den tanken släppte hon snabbt.

Istället lät hon, med hjälp och stöd från Pitebygdens forskarförening, trycka upp en mindre upplaga, som snabbt försvann och väckte en efterfrågan på fler exemplar. Med stöd av Silvermuseet, där boken också säljs, har nu en andra upplaga tryckts upp, och Brita känner sig rörd över intresset och det bemötande boken fått.

Den berättar om människor, miljöer, platser, verksamheter, företeelser och utveckling runt i första hand sjön Storavan. Boken är en viktig dokumentation av en tid som inte längre är, och den som har hört Hans Laestander berätta känner igen hans uttryckssätt.

– Jag är glad över att jag har slutfört hans sista manuskript och att det nu kan spridas till andra. Pappa gick bort efter en kort tids sjukdom, och hann inte göra boken klar. Jag kände inte till manuskriptet så jag har inte pratat med honom om det, men förstår ju utifrån titeln och inledningen att det här är bara början på den bok han planerade. Han började med den sjö som låg honom närmast, Storavan, men tänkte förstås få med även Hornavan och Uddjaur, säger Brita Laestander Dorsch.