Den 6 december 2010 publicerades Arjeplognytt.se på nätet. Idag firar jag därför att jag hållit liv i min tidning i femton år, och under de åren spridit mängder av berättelser om och från Arjeplog och oss som lever här. Jag firar också att Arjeplognytt.se under alla dessa år har nått ut till en stor och internationell läsekrets med intresse av det som sker just här.

Min övertygelse står orubbligt fast om att fri och oberoende lokalt förankrad journalistik är något oerhört viktigt för ett samhälle, inte minst ur demokratisk synvinkel.

I förlängningen innebär det förstås att jag också är övertygad om att min webbtidning har varit och är viktig för Arjeplog, och jag vill rikta ett stort och varmt TACK till var och en av er som under åren har stöttat mig i mitt arbete med min tidning.

Men – vid sidan av mitt firande funderar jag över framtiden för Arjeplognytt och vilka möjligheter jag har att fortsätta sprida berättelser från Arjeplog.

Med endast två fasta annonsörer de senaste åren, som gett Arjeplognytt totalt 7 000 kronor per år, och ett frivilligt läsarstöd som aldrig har överstigit 4 000 kronor per år (hittills i år 3 750 kronor) täcks inte ens de fasta kostnaderna för att Arjeplognytt.se ska finnas och synas på nätet.

Efter att under lång tid ha tänjt på gränsen för vad som är ekonomiskt och tidsmässigt omöjligt är det nu dags att tänka om och tänka nytt.

Arjeplognytt.se kommer därför inte att finnas kvar i dagens utformning, i alla fall inte i min regi. Exakt hur förändringen ska se ut vet jag inte i dagsläget, men den kommer att ske inom de närmaste månaderna.

Har du något konkret förslag på en långsiktigt hållbar lösning för att Arjeplognytt.se ska finnas kvar är du mer än välkommen att höra av dig!

Jag nås enklast via e-post:

info@arjeplognytt.se

eller sms till 070-344 20 23

Marianne Hofman redaktör och ansvarig utgivare för Arjeplognytt.se

Kong Olav i velkjent positur. I veikanten løper febrilsk to unge gutter for å komme med på Dagsrevyen!

Det er 18. juni 1975 og åpningen av en vei saltenfolket har ventet på i over hundre år. I Graddis ligger snyskavlene ned mot den nye grensestøtten som snart skal skrives i stein. Det er de to konger HM Olav og HM Carl Gustav som møtes.

For endelig skal den åpnes, mellomriksveien over det bratte Graddis inn i det vidåpne Sverige helt ned til Skellefteå. Et bilde viser kong Olav i tweed jakke og vadmels-nikkers marsjerende med fylkesmann Ole S. Aavatsmark. I veikanten springer to ville gutter: «No SKAL vi på teven!»

Fra innvielsesmiddagen på veistasjonen i Merkesnes. Kong Olav i samtale med helikopterpiloten Bjørn Helamb og hans mor, den legendariske flyktningehjelpersken Mimmi Helamb.

To tusen mennesker hadde møtt fram da den nye forbindelsen mellom Norge og Sverige etter år med anleggsdrift var blitt til 14 mil med asfaltert vei av beste sort. Forventninger til alt som skulle komme av handel, opplevelser og samarbeid var store. Noe var allerede på plass som Junkerdal turistsenter og Silverhatten hotell i Arjeplog som ved åpningen i 1970 ble omtalt som «hypermoderne». Snart var familier fra hele Salten på vei til ferie på svensk. Pite havsbad, isen Piggelin, fjortisforelskelser, utendørs basseng, cola på boks og grillsmog over nye femstjerners insteder steder som Kraja og Lufta camping.

Vei og sti fra Graddis fjellstue over mot den svenske Junkerälven og Strággajávre hadde det vært lenge før det ble lov å kjøre i 110 ved å passere en grenselinje. I evigheter hadde samene fulgt sine reintråkk fra de svenske skoger og fjell til sommerbeite i Norge. På 1880-tallet var min oldefar Kristen Olsen Rusaanes med broren Johan blant de mange som med hest og slede fartet over kjølen for å selge røkt sild for tre kroner øret på vintermarkedet i Arjeplog.  Papirene fra Graddis skysstasjon i 1895 forteller om nesten 300 farende mellom landene. Registrert fra samme år er også seksti lass med varer som fisk, tran, skinn, kjøtt, sukker og mel.

Men også i 1880-tallets dager kunne folk ta seg opp Junkerdalen, krysse grensen over Graddis og besøke broderfolket som ren fornøyelse. I Nordlands Amtstidende 18.8.83 finnes en usignert reiseskildring med tittelen «Godt gjort». Artikkelen skildrer et følge på ni unge mennesker som fra Bodø har startet utflukten med «Dampskip i Sommerrouten» og som i «øsende Regn havnedes om Aftenen i den over 3 ½ Mil fra Junkersdalen liggende svenske Fjeldstue Merkesnæs.»

De farende beskrives som «Turister og ja ogsaa Turistinder». Reisefølget er «lystreisende», bedriver «Sport» og spesielt berømmes «Damerne den Ære at have været de første, der hadde besøgt den svenske Fjeldstue i saadan Anledning.» I Forstforeningens Aarbog fra 1888 skriver skogvokteren Axel Hagemann om buskveksten tystbast «paa Graddisveien ved Kjørrisbro». Graddisveien, et lenge historisk etablert navn.

Under andre verdenskrig ble ferdselsåren over Graddisområdet en livsviktig fluktrute. Ikke minst for de sovjetiske, polske og jugoslaviske fangene som klarte å rømme fra de tyske leirene i Saltdal, men hvor ikke alle overlevde det tøffe fjellklimaet. Rundt 50 000 nordmenn dro nytte av Sverige som nøytralt land under krigen og 4600 av dem kom fra Nordland. Ungdommer fra Salten ble innkalt i Nasjonal Samling sin arbeidstjeneste, men mange dro heller over grensen. Andre tok turen som «lystreisende». Grenseloser i både Skaiti og Graddis utsatte seg for livsfare både for de som virkelig måtte flykte og de som bare var lei av krigens tristesse.

«Lapplandsdoktorn» Einar Wallquist ble et viktig bindeledd mellom den gamle og nye veien mellom Norge og Sverige.

De som nådde frem til Arjeplog med frostskader, epidemier og sult i kroppen ble tatt imot på sjukstugan under kyndig ledelse av «lapplandsdoktorn» Einar Wallquist. I 1965 åpnet Silvermuseet i Arjeplog og samleren, tegneren og forfatteren Wallquist kunne fortsette å ta imot norske gjester. Wallquist med sin beret var også blant dignitetene under veiåpningen 18. juni i 1975. I forkant hadde svenskenes valg av veinavn vært til debatt i norske aviser.  Svenskene kalte mellomriksveien for Silvervägen. Dette som en forbindelse til sølvet som på 1600-tallet ble ført fra gruvene på Nasafjell til Piteå.

I oktober 1973 kunngjorde Nordlandsposten i en NTB-melding fra Arjeplog følgende: «Hverken Graddis eller Silverveien men POLARVEIEN». Særlig lang levetid fikk ikke dette navnet. I Nordlandsposten 24.5 1975 skriver svenske Lars Evenström fra samiske Mavas, like over Sulitjelma: «Det hører ingen steds hjemme at den nye mellomriksveien skal hete Silvervegen. Her finnes intet sølv i nærheten».

Siden hverken norske og svenske tollmyndigheter fant det nødvendig med en stasjonær tollstasjon, ble den nye veien også kalt for «Gratisveien». Allerede i april i 1974 hadde Nordlandsposten følgende overskrift: «Graddisveien er blitt Smuglerveien slår svenskene fast. TV-apparater fra Sverige til Norge, brennevins-flom den andre veien». På den tiden var det ikke mulig å kjøpe sterkere saker enn 40 % på Systembolaget, og «plastdunker med hjemmebrent» var populært ifølge Bodø-avisen. Først i 1983 åpnet det norske tollvesenet sin stasjon vis a vis Junkerdal Turistsenter for både toll og tull.

Og apropos tv: Til fotball VM i 1974 hadde min bestefar Sigurd Rusaanes gått til innkjøp av farve-tv. Hver eneste kamp var en sensasjon og den som fikk se Ralf Edströms volley på Vest Tysklands keeper Sepp Maier i regnet fra Rheinstadion i Düsseldorf, glemmer det aldri. Selv ble jeg så stor fan av Åby Ericssons Sverige at jeg ønsket meg en batteridrevet mini-tv til jul, med den ide at da kunne jeg og farsan krysse nyveien over Graddis, og se Sverigekampene fra nærmeste fjelltopp over grensen.

Juleønsket ble ikke innfridd, men Abba og «Waterloo» fikk jeg se og enda mer forstod jeg Sverige som en stormakt på absolutt alle områder fra Björn Borg til Volvo og Saab. Dagen etter Waterloo oppdaget jeg en svenskregistrert bil hos vår nabo «tante Ingrid» fra Jäckvik. Og der var jammen redaktør av denne avis på besøk med sine foreldre. Jeg banket forsiktig på, steg inn i stua og tok hele familien Hofman i handa, bukket og gikk ut igjen uten å si ett eneste ord. Jeg var ni år gammel og starstruck på svensk. Da jeg for noen år siden under Bok&Vandring fikk komme inn i Hofman-gården, fikk jeg også endelig sagt mine ord: Gratulerer med seieren i Melodi Grand Prix!

Tilbake til 18. juni 1975. Min onkel Arne Glorvigen fra Dovre var til stede med sitt Super-8 kamera.  På filmen heiser bestefar Sigurd det norske flagget til ære for en rute over kjølen han selv hadde gjort allerede i 1925. Da gikk et helt følge over Graddis for å være med i bryllupet mellom Gerdt Rusaanes og Ingrid Hofman fra Jäckvik. Et av de mange ekteskap som gjennom tiden er inngått mellom saltdalinger og arjeplogare.

Fra bjørkebalkongen leser kung Carl Gustav i manus. Landshøvdingen Ragnar Lassinantti til høyre.

På filmen ser vi en balkong laget av fjellbjørk landshøvdingen Ragnar Lassinatti og en ung kung Carl Gustav som snikleser i manus. Tidenes veiåpning, men filmen er også et minne om at alle de viktige herrer kom per helikopter. Tøft da og en smule harry nå. Og mer harry skulle det bli med det som mange tiår senere skulle bli utrykket for svenskehandelen i bussene på grensen. Etter Covid 19 er grensehandelen flyttet til et av Nordkalottens største kjøpesentre i Jäckvik. Utsøkt chokoladbiskvi til kaffen har de også.

Med pandemien i 2020 ble det stengt over grensene mellom Norge og Sverige. Over natten mistet folk i Saltdal, Fauske og Bodø det gode liv over Graddis. Hyttebyer, alpinanlegg, scooterkjøring, isfiske, stekt falukorv på bål og Norrlands Guld sju komma två var nå kun gode minner og forbannet lengsel.  Et av mine sterkeste svenskminner er fra turskirennet Silverloppets tid. Jeg var med som heiagjeng da pappa fra Nordnesbutikken og «jerv Kjell» Hansen fra Skaiti skulle gå de 48 kilometer på ski fra Laisvall til Arjeplog. Etter målgang ventet for meg et stort kulinarisk øyeblikk.

Hele min Silverväg kan spoles tilbake til stoppet på et lite gatukök rett med Sportshallen. Smakseksplosjonen av min første hamburger. I miksen av nötköt, dressing, salatblad, svensk senap og sukkerbrød forstod jeg meningen av mitt Sverige. Og begynnelsen på alt som var mye bedre på den andre siden av svenskegrensen i Graddis.

Kom vi på Dagsrevyen mitt søskenbarn og jeg 18.juni 1975? Vi gjorde ikke det. Men verden over grensen hadde blitt åpna og vi var der. Gratulerer med de første femti år fra Graddisveien til Silvervägen!

Fakta:

1635. Kristinavägen. Året etter de første sølvfunnene ved Nasafjell startet arbeidet på en vei mellom Sillbanássja (Nasafjell) og Piteå. Denne veien ble oppkalt etter dronning Kristina (1626-1689) og fikk navnet Kristinavägen. På denne tiden fantes det ingen offisielle veier i den såkalte “lappmarken”. Den såkalte “färdvägen” var i bruk mellom 1635-1659 og deler av Kristinavägen var i bruk til helt veinettet ble videre utbygd på slutten av 1800-tallet.

1869: Første plan om vei fra Saltenfjorden til riksgrensa. Kostnad 300.000.

1878: Veien gjennom Junkerdalsura ferdig.

1965: Svenske riksdagen og Nordisk Råd vedtar at Mellomriksveien mellom Saltdal og Arjeplog skulle bygges.

1975: 18. Juni innvigdes RV 77 Riksväg 95, Graddisveien, Silvervägen

Av Ronald Nystad-Rusaanes

Tilda Ståhl-Persson och hennes ledarhund Majsan.

Hösten

Vi tar steg, steg ut på mark täckt av höstlöv som knastrar under oss – försiktigt nyfikna på det nya som tagit sin början. Vi tar steg, vi har börjat lära oss en ny sträcka – en sträcka till biblioteket. Ivern gör oss snabba, draget i selen som tar oss framåt, bestämdhet i stegen, ”det här kan jag, matte, det här vet jag hur jag gör!”. Nos mot stolpe, viftande svans, vi som går över gatan, snart vid målet.

Vi tar steg, ut på mark som frusit. Förvåning: att detta visst sker varje år, tassar som vänjer sig vid kylan, mina händer mot frostigt gräs.

Vi tar steg. Vi har just kommit in från en promenad, och jag har satt mig för att söka jobb igen. Väntan, väntan, väntan – som aldrig tycks ta slut – och en snarkande hund bredvid.

Vintern

Vi tar steg, steg som knarrar under oss. Vi försöker att hitta rätt, nu när trottoarkanter försvinner, och det blir påtagligt svårt för mig med orienteringen. Jag draperar mig med lugn, försöker tänka att vi gjort sådant här förr. Vi tar steg – försiktiga steg – för att inte halka på is, medan det julpyntas på gator och torg. Vi tar steg, får hjälp med att göra om sträckor så att de blir anpassade för vintern. Nygammal väg, nytt fast ändå gammalt. Obekant fast ändå bekant. Vi tar steg – förvirrade steg – vi får hjälp med hundmöten och hur vi ska hantera dem, nya verktyg att ha med sig. Vi tar steg. Vi sitter på möten, och jag får fylla i papper, med en hund som passivt ligger vid min sida – som tittar runt på människor och slött viftar på svansen.

Framåt, steg för steg, tillsammans. Tilda Ståhl-Persson och ledarhunden Majsan. Foto: RITA LÖNNER

Vårvintern

Vi tar steg, ut där snön sakta smälter. Ut där världen ibland är snö och is. Ut där marken ibland är så hal att vi måste ta små steg för att inte halka. Tassar som slirar, fötter som glider – vetskap att vi alltid kommer hem, trots de små steg vi tar. Musik i mina öron, toner som inger hopp.  Senare lek – liggande på rygg med tassarna spretande åt alla håll, dragkamp med leksak, svansen viftande – glad, glad, glad – och jag får en rejäl slick i ansiktet.

Våren

Vi tar steg, ut på uppvärmd mark, där nästan all snö smält bort. Vi njuter av gräs och grus, ligger och tittar upp och in i solen – med glada besked runtomkring. Barn som cyklar, medan vi söker runt hinder. Människor som säger dumma ord, frågar om våra hundar får hälsa – upprepade gånger – trots att jag säger ”nej. Nej. Nej.” varje gång. Med en hårdhet i min röst som jag har övat på inför sådana tillfällen. Vi tar steg – större än förut – rundar vattenpölar: för ”Inga blöta tassar här inte, då är det bättre om matte blir blöt”. Vi tar steg – i vår rytm, på väg mot sommaren – för det blir lättare att röra sig nu. Nu rör vi oss i medvind. För vi vet att stegen vi tar – oavsett om de är stora eller små – alltid leder oss framåt.

Tilda Ståhl-Persson

Här finns beslutet om att Drotting Kristina har ”resolverat” (beslutat) att en marknad ska anläggas vid Arjeplog. Datum är satt den 6 januari, vilket skulle komma att ändras. Beslutet meddelar även att man ska upprätta en ”marknadts patent” vilket avser ensamrätt till handel. Originalbrev hos Riksarkivet.

1640 var ett händelserikt år i Arjeplogs kommun. En stadsplan presenteras och beslut togs om att inrätta en marknad. Drottning Kristina undertecknade ett beslut om att inrätta församlingar med kyrkor i ”Arie-plogh”, ”SilboJock” och ”Nasa Fiell”.

Dags för marknad i Arjeplog igen! Men jag sitter nedgrävd i arkivläsning i Stockholm och gör en utflykt till den gamla Skottvång gruva. Möjligen var den igång redan på 1200-talet, men säkra belägg finns från 1500-talet. Här blir det bokrelease om en bok som ansluter till 1600-talet.

Industrin sätter fart i Pite Lappmark
Den 30 mars 1640 oroar sig Riksrådet över dem som beskrivs som ”överlöpare”, det vill säga en förrädare eller desertör som lämnar Sverige och söker sig över gränsen till kungariket Danmark-Norges marker. Det kunde vara samer eller bergsknektar från bottniska kusten som var uttagen till militärtjänst eller arbete vid Nasafjäll eller Silbojokk.
Samtidigt har brytningen av malm pågått i fyra år. Det är två år efter att gränsförhandlingarna avslutats med den danske kungen som högst ansvarig. Den naturliga mötesplatsen mellan Hornavan och Uddjaure utsågs som en angelägen plats för både marknad och kyrka. En stadsplan upprättas där man tydligt kan se hur det samiska samhället har ett eget område.

Samerna ska ”dragas” till ”civilitet”
Namnet, tidigast belagt 1636 som namn på samebyn och 1640 på kyrko- och marknadsplatsen, är en försvenskning av Árjepluovve. Gruvhanteringen följdes av missionsverksamhet för att ”draga lapparna till civilitet och den rätta religionen”. Det kan man utläsa från brev från Bergskollegiet till lappfogden Olof Jonsson. Brevet är skrivet även det i mars månad 1640. Det var också lappfogden som i sällskap med bergmästare Hans Lybecker hade i uppdrag att utse platser för kyrkor och marknadsplatser.
Den 22 juli 1640 diskuteras i brev att präster måste komma till gruvan och att man ska bygga ett ”torvhus” på fjället för den som anlitas. I Arjeplog ska man se till att det blir en ”stenstuga”.

Lantmätare Tresk skulle näpsa försumliga odlare
År 1640 intensifieras kartarbetet med en skrivning av lantmätaren Olof Tresk. Han hade besökt Silbojokk och Nasafjäll där han bland annat frågat ut samer om gränser och färdvägar. Men som riksrådets utsände skulle han inte bara rita kartor  utan ombads ”observera och avmäta” platser som kunde bli nybyggen för att förenkla för resanden mellan Piteå och gruvan med smälthytta, samt ”med flit rannsaka” nya malmstreck. Den tid han inte tillbringade i fjällbygden skulle han använda för att inspektera ”ödesgårdarna uti Norlanden” och med Landshövdingen Johan Graans hjälp befordra ”försumliga odlare till näpst”.

”…huruledes der kan byggias 1640”: Stadsplan för Arjeplog 1640. Bokstaven B markerar ”Borgarnas stad” och kåtorna visar de olika samebyarnas områden. Här finns Västerbyn, Tuorpon och Lais samt Semisjaur. Kyrkan syns längts ned till höger på kartan, vilket är samma plats som idag. Flera byggnader tillhör bergsverksamheten i Nasafjäll. Karta Riksarkivet

Tidsmaskin önskas

Ja, nog verkar 1640 ha varit ett spännande år! I ljuset av Arjeplogs marknad kan man se starten som en brytningstid för människorna i min hemkommun. Ibland önskar jag få sätta mig i en tidsmaskin.
Önskar alla en trevlig helg!

Maria Söderberg

Inget om ryska samer: Seminariet ”Sanning och försoning – på vems premisser?” diskuterade försoningsprocesser i urfolksvärlden. Roman Iakovlev stol förblev tom. Medverkande var Åsa Simma, Giron Sámi Teáhter, Petra Laiti, artist, och Siri Broch Johansen, regissör och manusförfattare. Samtalsledare var Ánde Somby, försteamanuensis i juridik, Tromsö. Foto: Maria Söderberg

Kulturgiganten Bokmässan gick norrut 2024. Sápmi och Rymden (som bekant finns ju rymdstyrelsens bas i Kiruna) var hedersgäster. Programmet om Sápmi skulle belysa hela den ”samiska litteraturens kraftfulla mångfald” och i pressmaterialet sas att det var viktigt att tänka på hela Sápmi: ”… ett gränslöst folk”. Man kan med råge säga att det blev en succé med alla fantastiska kulturpersonligheter från Sápmi vilket arjeplognytt.se uppmärksammat.

Men var fanns de ryska samerna och deras sak? Som urfolk stämplas de som extremister i Ryssland, på samma lista som bland annat al-Qaida och beväpnade nazistiska grupper. Det är en ironi att ursprungsbefolkningen utnämns för att vara ”utländsk agent” vilket en lagstiftning från 2012 stipulerar.

”Man kan inte prata om sina rättigheter. Bara dansa och sjunga återstår för urfolk i Ryssland” sa Yana Tannagasheva, styrelseledamot i The International Committee of Indigenous Peoples of Russia i SVT Sápmi (7/8-24). I en sorgkantad text från Svenska PEN skriver det tidigare kulturrådet i Ryssland, Stefan Ingvarsson, om en hårdför assimileringspolitik av samer. Om man dessutom lägger till den territoriella expansionen med angreppet på Ukraina menar Ingvarsson att ”den ryska statens brutalitet mot ukrainska civila sänder en tydlig och fasansfull signal inte bara till Rysslands övriga grannländer, utan i lika stor grad till landets egen ickeryska befolkning”.

Lovozero på Kolahalvön. Bild från 2015. Foto: Maria Söderberg

Jag letade i det omfattande mässprogrammet, men hittade inget. Skrev till mässledningen kvällen innan mässtart och undrade hur det kunde bli så illa. Fel, fel av mig visade det sig. Johan Sandberg McGuinne, Tjállegoahte, kunde redan morgonen därpå (före tuppen) meddela att författaren och musikern Roman Iakovlev skulle medverka på ett seminarium. Han är kildinsame från Lovozero. Denna ort på Kolahalvön med närmare tretusen invånare brukar omtalas som samernas huvudstad i Ryssland. 2015 var jag där och blev både upplyft av givande möten – och nedstämd. Den samiska kulturen i Ryssland är så tillbakaträngd att man förvånas att något alls är kvar. Mina år med litteraturresor i Belarus med författare – varav flera idag är fängslade och utsätts för tortyr, eller lever i exil – gör sig påminda.

Så, därmed bänkade jag mig på seminariet ”Sanning och försoning – på vems premisser?” där Roman Iakovlev skulle delta. Men han kom inte och seminarieledaren Ánde Somby hade efteråt ingen information om vad som hänt. Någon plan B fanns inte under seminariet. Ingen deltagare tog den tappade stafettpinnen. Detta med sanning och försoning för de ryska samerna – trots geografisk närhet och gemensam historia – är som en utopi som utspelas på en annan galax.

I en annan sal vittnade exilryska journalisten Katerina Gordejeva och författaren Sofia Oksanen om ofattbara grymheter utförda av Putins krigsmaskineri. Författaren och exilryssen Michail Zygar beskrev i ett seminarium hur 350 år av propaganda och oseriös historisk forskning drivit hans nation till krig. I dessa två så angelägna seminarier omnämndes specifikt inte ryska samer, vilket kan vara förståeligt; tiden är knapp, uppdraget låg inte här.

Johan Sandberg McGuinne, Tjállegoahte, beklagade senare mot aftonen Roman Iakovlevs frånvaro med att han inte fått visum. Han läste en av hans dikter på Sapmiscenen. I antologin ”Inifrån Sápmi” med redaktörer Patricia Fjellgren och Malin Nord finns Roman Iakovlevs representerad.

Det har diskuterats en hel del om ett annat seminarium på Bokmässan med bland annat Peter Wennlund, Svenska Dagbladet, och Ola Wong, Kvartal, med rubriken: ”Samerna – privilegierad minoritet eller utsatt urfolk?” Hade man rört sig österut i Sápmi hade rubriken upplevts som än mer absurd.

För kulturarrangörer finns det alltid något litet – eller om möjligt stort – som kan uträttas.

Det som är oroväckande är att de medel som institutioner brukar ha för Barentsregionens arbete (där fyra länder självklart ingår inklusive Rysslands nordvästliga delar) dras in mer och mer. Motiveringen är att det är svårt eller omöjligt att samarbeta med ryska organisationer i någon annan form – som i detta fall med ryska samer eller för deras sak – men det är förstås att göra det lätt för sig. Det stämmer att Ryssland är en angripare och att här skett en en radikal förvandling av Ryssland till en fascistisk diktatur (för att låna ord av historiker Peter Englund). Men hur skulle det se ut om man upphör intressera sig för de utsatta, oavsett land? Man kan rikta blicken mot det tidigare förlegade apartheidsystemet i Sydafrika eller varför inte de oppositionella bakom den mur som delade Europa i ett öst och i ett väst. Litteraturen har haft och kan ha en stor roll, vilket förstås Bokmässan har stor kunskap om efter 40 år. Men den här gången föll det mellan stolarna för det Sápmi som beskrivs som gränslöst.

Av Maria Söderberg

PS. När Bok & Vandring i Jäckvik arrangeras i juli 2025 kommer författaren och musikern Roman Iakovlev att bjudas in, men om han inte själv kan delta kommer hans dikter att framföras. Ett särskilt seminarium planeras.

Läs mer här:

Sametinget: ”Uttalande om Ukraina-krisen. Sametingets politiker påminner om vikten av att de ryska samernas mänskliga rättigheter och rättigheter som folk beaktas.” (28/2 2022).

Ryska agentlagar i Barentsregionen av Maria Söderberg (17/3 2016).

Folk och språk reducerade till turistbroschyrer av Stefan Ingvarsson (17/10-24).

”55 Russian indigenous, regional and ethno groups labeled as extremists” (Thomas Nilsen, The Barents Observer July, 30 2024).
”Hösten 2015 drabbar agentlagarna de samiska organisationerna. Först ut att bli stämplade är Yasavey Manzara vilket försvårar eller omintetgör samarbete och finansiering med deras finska systerorganisation. De har sin verksamhet i Komiprovinsen. I slutet av november blev det dags för Centrum för stöd till ursprungsbefolkningen i norr, csipn, som startade 2001, att få agentstämpel. De ska dessutom böta 300000 rubel, 33368 svenska kronor. En paradox, kan man tycka, eftersom ursprungsbefolkningen knappast kan sägas vara ”utländsk agent”.”

”Ja, Ryssland har blivit en fascistisk stat” av Peter Englund (3/6-24).

Sejten omskriven som att den ” …hafva haft stort inflytande på nybyggets vid Kasker årsväxt”, enligt Georg von Düben.
Foto av sejten som enligt anteckning katalogiserats som ”SHM 5.101”. Foto Charlotte von Düben
Bild på den gamla bron i Mellanström, vid det som tidigare benämndes Kaskerströmmen: Maria Söderberg

Fram till 1871 stod en sejte i Kaskerströmmen mellan Storavan och Uddjaure. Den var omtalad som en lyckobringare och togs till museum i Stockholm.

Idag går den inte att hitta i samlingarna.

Min kusin Stefan Lundqvist, som växte upp i Mellanström, frågade om jag visste något om sejten som en gång stod vid Kaskerströmmen. Detta vatten förbinder Storavan och Uddjaure och vid dess midja har människor med båtar eller på is passerat i årtusenden. Nog visste jag att den har funnits där, men nu var det dags att ta reda på var den hamnat. Det fanns inga berättelser om att den hade kastats i sjön – vilket hänt då och då – utan det troliga svaret var att den förts till ett museum. Bakgrunden till denna visshet var det väldokumenterade besöket en julidag 1871 då paret Charlotte och Gustaf von Düben besökte Kasker. De hade innan dess varit i Ammarnäs och Sorsele. Nu tog de helt enkelt med sig sejten. På vilka grunder är oklart, men samma sak hände med många andra samiska föremål. En annan sejte, den i Stensund, strax öster om Arjeplog (med det samiska namnet Sejtitjålme) gick samma öde till mötes. Den låg dock i vattnet och fick plockas upp.

Den 9 juni 2024 träffades vi för att titta på platsen för sejten. ”En stöld som begåtts”, sa Leif Lundberg, Maskaure sameby, som hoppades på att sejten skulle återfinnas. På bilden Bill Lundqvist, Helena Lundqvist Sonidsson, Stefan Lundqvist, Åke Degermark, Lennart Jonsson, Isabell Lundberg och Leif Lundberg. Foto Maria Söderberg

Två år senare skulle läkaren och etnografen von Dübens bok Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske utges och i denna finns sejten från Kasker beskriven. Resan i norr var ett led i att samla in uppgifter, men även föremål. Bakgrunden var att von Düben ville tillföra ny kunskap i anslutning till Anders Retzius samiska kraniesamling vid Karolinska institutet i Stockholm. Som bekant var denna rasforskning i världen på högsta mode under 1800-talet.

Stefan Lundqvist och jag har släkttrådar som sträcker sig tillbaka 400 år (troligen mer) i Kasker och andra platser vid Uddjaure. Våra föräldrar föddes i en syskonskara av tio där hans mamma Thea och min pappa Max är syskon från Bellonäs vid Uddjaures västra strand. Våra mor- och farföräldrar – och så även deras mor- och farföräldrar – kan i stort sett knytas till de som bodde vid de stora sjösystemen i dåvarande Arjeplogs socken. Till Kasker kom samelänsman och tingstolken Johan Tomasson som nybyggare i slutet av 1600-talet. Han var född ca 1645 och gift med Malin Ingevaldsdotter från Gråträsk.

Johan Tomasson anges som innehavare av lappskattelandet Kaskerjaure. Min kusin och jag kan räkna till sju släktled mellan oss och detta par. Även Johan Tomassons far Tomas ska ha varit innehavare av detta lappskatteland (men källorna är ännu osäkra och förhoppningsvis kan mer dyka upp).

I boken Om Lappland och lapparne beskriver Gustaf von Düben sejten i Kasker som: ”af glimmer-skiffer; har stått på en klippa i Kasker fors (mellan Storavan och Udjaur)”. Han anger även att den är: ”dyrkad in till senaste tid; anses af traktens folk, äfven svenskar, hafva haft stort inflytande på nybyggets vid Kasker årsväxt m.m.” Sejtarnas öde i Arjeplogs kommun varierar. I den nya kristna tiden ansågs de utmanande och många förstördes, men många finns faktiskt kvar. För de allra flesta är de osynliga i landskapet och kanske tur det; de får stå kvar på sina platser som en påminnelse om en annan tid med en föreställningsvärld där man kunde passera med en hälsning, ett mynt eller kanske smörja in stenen med fiskfett eller djurblod för att hylla en god fångst. Hur en sejte uppstår och används är inget som kan beskrivas med några ord. Kultobjektet kan uppstå i form av en sten, en klippa, en träbit eller ett faktiskt också som ett helt fjäll. När Kaskersejten sägs ha varit dyrkad för årsväxt har vi andra som ger fiskelycka eller den omtalade sejten ”Tjåltokerke” som visades upp i Skansens årsbok 1949 som dyrkats för god renlycka.

Sökandet efter Kaskersejten gick först till Nordiska museet och dess samiska föremålssamling. Etnograf Ernst Manker hade uppmärksammat sejten på 1950-talet och eftersom han arbetade på Nordiska museet, kunde man tänka sig att han inkluderat den i samlingarna. På inventeringskarta från 1957 med titeln ”De svenska lapparnas kultplatser” är den i Kaskerströmmen utmärkt som nummer 357. Det kan vara på sin plats att påpeka att begreppet Kaskerströmmen inte finns på dagens kartor. Det närmaste som anges är Veälbmá, som på samiska betyder ett lugnt flytande vatten. Men, fanns den i Nordiska museets samlingar? Nej, svarade Nordiska museets intendent Marit Baer i mars 2024. Hon arbetar med inriktning på samisk kultur och historia.

Arkivarie Jenny Nyberg på Statens Historia Museer lovar, nu senast den 19 september 2024, att presentera en eftersöksrapport: ”Mitt sökande efter Kaskerseiten pågår fortfarande.” Foto från besöket i ett av magasinen i maj 2024: Maria Söderberg

Frågan skickades vidare till Statens Historiska Museer och dess antikvarie Jenny Nyberg. Hon kunde berätta att man 2007 genomförde en större inventering: ”Seiten gick då inte att återfinna i magasinen, och de efterforskningsförsök som gjordes gav dessvärre inga resultat”. Men museet har nu utlovat en mer grundlig eftersökning. De ber också om ursäkt för att den inte omgående har kunnat plockas fram. I maj kunde jag på plats ta del av försöken i de enorma magasinen i Stockholm. Här finns tio miljoner föremål samlade och även om de är katalogiserade kan det vara svårt hitta något som troligen – eller kanske inte alls – lämnades in för över hundra år sedan. Efter besöket meddelande Jenny Nyberg om att anteckningar hittats från 1939 om att man då inte visste var sejten, tillsammans med en annan, fanns. ”Frågan man ställer sig är om de någonsin kom in till Historiska museet”, skriver Jenny Nyberg.

Själva sökandet efter den försvunna, den omhuldade och kända stenen vid forsen, känns ändå som en del av en upprättelse av – som verkar vara – ett förlorat kulturarv. Arkivarie Jenny Nybergs sökande ska resultera i en rapport som alla kan ta del av, vilket hon meddelade senast den 19 september 2024. Tills vidare kan man, tack och lov, se flera sejtar utställda på Silvermuseet i Arjeplog.

Efter sommarens träff vid platsen där Kaskersejten en gång stod ställde sig Stefan Lundqvist, som även representerar Kasker-Mellanströms skifteslag, frågan om man kanske kunde överväga rättsliga åtgärder? ”Att bara acceptera läget känns inte bra, det har vi väl vi i norr gjort tillräckligt?”

Text och foto: Maria Söderberg

100-årsfirande med musikcafé på Hotell Lyktan. Jubilaren Ruth Holmgren med sin bror Folke Söderberg, 91 år. De var en gång tio syskon. FOTO: Maria Söderberg

Min faster Ruth Holmgren har fyllt 100 år. Ytterst motvilligt gick hon med på att fira sin stora dag. Nyckeln till hennes hjärta blev förslaget från familjen om att arrangera ett musikcafé med insamling för Världens Barn. Arrangemanget ägde rum på Hotell Lyktan i Arjeplog och inför stor publik framfördes allt från allsång med ”Änglamark” av Evert Taube till jazz, psalmsång och Darin. I fasters familj och släkt finns många begåvade musiker och sångare, många är både engagerade i Pingstförsamlingen i Arjeplog och på flera andra orter.

Det går inte att komma ifrån att hyllningen till 100-åringen sveptes in i idévärlden om livets mening, våra årsringar och vart jag än tittade i lokalen fanns det en släkting i varierande grenstorlek i ett stort släktträd. Min faster hade nio syskon och själv satt jag intill min farbror Folke Söderberg, 91 år. I den isländske författaren Andri Snær Magnasons bok ”Om tiden och vattnet : en berättelse om vår framtid” skriver den isländske kulturikonen om klimatförändringen. Den är ytterst påtaglig på Island med smältande glaciärer och höjd havsnivå. Magnason skriver om hur svårt det är att ta till sig forskarnas rapporter och budskap.

När han är på besök hos mormor Hulda i Hlaðbær, strax söder om Reykjavik, formulerar han en idé: Det är inte genom analyser vi känner och förstår utan genom berättelser, det vill säga till något vi kan relatera till. Han vänder sig till sin dotter och de gör ett räkneexempel. Mormor är 94 år och om dottern, 10 år, lever lika många år blir årtalet 2102. Och om dotterns barn också lever i 94 år blir årtalet 2196. På samma sätt kan man räkna bakåt. Det innebär, skriver Magnason och riktar orden till sin dotter:

”Du känner mänskor som överbrygger hela den tiden. Din tid för nån som du känner, som älskar och formar dig. Och din tid är också tiden för nån som du kommer att känna och älska, tiden du skapar.”

En tacksam jubilar höll tal och tackade alla. Hon underströk att hon aldrig ville ha ett firande, men när det skulle gagna insamlingen Världens barn accepterade hon. FOTO: Maria Söderberg

För mig säger detta mycket om vem du är och att allt det du gör påverkar andra människor i en utsträckt tid. Du är, kort sagt, viktig. Med faster Ruths livsresa kan vi med Magnasons ord se en hand utsträckt 229 år tillbaka från idag och då hamnar vi bland annat hos Sofia Beata Wallström (Mattsdotter) i Båtsjaur född år 1795. Kvällens yngsta Nomi, 7 år, är barnbarnsbarn till Ruth. Sträcker vi ut hennes tid framåt är det möjligt att det blir ytterligare, låt oss bara gissa, 229 år.

Du som människa kan alltså greppa en lång linje av människor som kände till varandra.

Hotell Lyktan var värd för musikcaféet där alla bjöds på kaffe, dryck och gräddtårta. FOTO: Maria Söderberg

Naturvårdsverket skriver om hur vårt framtida klimat med stor sannolikhet kommer att se ut: ”En havsnivåhöjning uppåt två meter år 2100 och fem meter år 2150 kan inte uteslutas om de framtida utsläppen skulle bli mycket stora”. I fjälltrakterna kan nederbörden öka med upp emot tjugofem procent och temperaturzoner flyttar norrut, vilket gör att växtperiodens längd beräknas öka med flera veckor eller upp till flera månader. Men, vad hände nu? Statistiken studsar likt en pingisboll i rummet. Bollen stannar inte. Trots åratal av informationsinsatser om vilken framtid vi går till mötes blixtrar det till i tanken om vilken tid som möter dagens unga i framtiden. Jag brottas ofta med frågan vad just jag kan bidra med.

Att fira min pappas syster, mina tre kusiners mamma, och se det sammanhang hon skapat med sin närvaro skänker stor glädje. Vi är många i den stora släktskaran som inte ses ofta, men när vi gör det är det generationer framåt och bakåt som är vårt huvudengagemang.

Insamlingen till Ruths 100-årsfirande fortsätter. Lördagens insamling gav summan 15 100 kr (kl. 10:34 22/4). Swish till 123 635 31 89. Läs mer! facebook.com/varldensbarnarjeplog/

TEXT OCH FOTO: MARIA SÖDERBERG

Ledarhunden är ett levande hjälpmedel och en livskamrat. Majsan är en av cirka 265 ledarhundar i Sverige. FOTO: Emma Rönkkö

Du med din nyfikna nos, och dina snälla bruna ögon.

Du är nära mig, varje dag jag vaknar och ska göra mig redo för en ny dag kommer du glatt för att hälsa gomorgon med svansen viftande av förväntan. Du är nära mig, då världen slagit om till vinter och vi långsamt drar oss fram längs oplogade vägar och det blir svårare för dig att se på grund av allt det vita. Du är nära mig, när mina händer har blivit klumpiga av kylan och du småsuckar över hur långsam matte kan vara.

Du är nära mig, när vi går till köpcentret för att fika, eller handlar något. Då kan det hända att folk tittar på oss,  jag med min vita käpp i min högra hand och du i din vita sele på min vänstra sida, de tittar på oss och du kan ibland lyfta blicken och titta tillbaka. Du är nära mig, när butiksbiträden eller restaurangmänniskor tittar snett på oss och även ibland ber oss att gå, bara för att folk eventuellt kan vara allergiska mot dig.

Du är nära mig, under skoldagar, medan jag studerar,  ligger du tryggt och slumrar i samma rum. Du är nära mig, när jag är med mina vänner och vi sitter och pratar i flera timmar. Du är nära mig, om sommaren när fåglarna kvittrar och vi badar i sjöar för att svalka oss. Det tycker vi om, både du och jag.

Du är nära mig, när vi leker med varandra och du slänger dig på rygg med leksaken i munnen för att du vill bli kliad på magen. Du är nära mig, när jag ibland hamnar på vägar som det inte är meningen att hamna på, då håller du mig lugn och efter en stund, har vi kommit hem tack vare dig. Du är nära mig, då kvällen blir till natt och jag sakta glider in i sömnen.

Du är nära mig, när det blir svart och mörkt inuti. Då påminner du mig om vad som betyder något på riktigt. Du är nära mig, när vi går på skogsvägar, sakta vaggas av tågens dunkande eller åker bil och du surar för att du måste sitta i bilsele. Du är nära mig, om så inte fysiskt så i tanken, för du kom med en förändring.

Du lär mig att stå för mig själv, att jag är bra med hundar och att det är bra med små äventyr i vardagen. När du kom blev livet inte mer sig likt.

Du med din nyfikna nos, och dina snälla bruna ögon.

Tilda Ståhl-Persson

Vill du veta mer om ledarhundar? Här finns länkar till information och fakta:

Myndigheten för delaktighet

Synskadades Riksförbund

Sveriges Ledarhundsförare

Liten blåklocka har röstats fram som hela landets främsta vilda blomma.

Men här är det växtens underjordsarbete som står i fokus inför en fotoutställning på Silvermuseet.

Har du tittat på en liten blåklocka riktigt noga? Den vackra blomman med det latinska namnet Campanula rotundifolia bärs upp av en tunn stjälk. Jag har många gånger lagt mig ned på marken och tittat förundrat på denna strävsamma växt. Har kikat på den i Märkforsen vid kanten av det brusande vattnet i början av oktober och på Själbmatjåhkkå tredje veckan i september när snöflingor yrde.

En sak är att stjälken är så tunn, men bladen? De är så spensliga att man lätt inser att det är jordstammen som ger blåklockan dess styrka. Och mycket riktigt kan man läsa i Artdatabanken om hur växten första året inte alls blommar. Den bygger upp sitt näringsarbete genom sitt underjordiska, mångåriga grensystem, varifrån de blommande och fruktsättande skotten ska utvecklas. På dessa skott finns endast små och smala blad, eftersom deras huvuduppgift alltså inte är själva näringsarbetet.

Allt detta innebär att blåklockan vet hur man blommar; det är underjordsarbetet som utgör miraklet. Den har haft lång tid på sig eftersom den tros ha uppstått för 2,2 millioner år sedan i det vi idag kallar för södra Centraleuropa. Mäktigt.

Det är det här som blir mitt tema när jag, med start 10 december 2023, deltar i en fotoutställning på Silvermuseet med 16 andra. När konstföreningens Barbro Holmström ringde för snart två månader sedan och frågade om jag skulle delta visste jag hur svårt det skulle vara att välja ut något.

Först tänkte jag mig glaciärbilder som redan är inramade, men det blev för bökigt. De är tryckta på plexiglas som kräver särskild ljussättning. Ny tanke och vips blev temat Bok & Vandring. Det är något som just nu är högaktuellt att planera inför och äger rum 2024 den 18-21 juli.

Av alla bilder jag tagit genom åren fastnade jag för en liten blåklocka på Stiehpaltjåhkkå vid Polcirkeln. I bakgrunden anas en vandrare denna lördag afton där naturguiden Thomas Öberg lotsade oss genom en rik blomsterterräng. På bilden träffar solen den blåa klockan. När jag får uppleva denna syn genom linsen är jag lycklig… tiden stannar.

Den vemodigt blåa färgen underlättar för insekterna att få syn på blommorna. Har också sett sovande bin som kurar längst ned i klockan. De heter förstås blomsovarbi (Chelostoma rapunculi).

Det finns en humla som är specialiserad på att besöka blåklockor – blåklockshumla (Bombus soroeensis). Detta skriver Johanne Maad, Svenska Botaniska Föreningen, om i en text när blåklocka skulle bli frimärke. Han säger: ”Om humlan har pollen på sin päls när den besöker en blåklockeblomma kommer pollen att hamna på pistillens klibbiga märke och den blir pollinerad – en förutsättning för att blåklockan ska bilda frön och kunna föröka sig.

Vår nationalblomma är flerårig och börjar blomma mitt i sommaren och blommar länge – ibland ända tills frosten tar den på hösten.” Och här har det hänt något! Blomningstiderna har förändrats och med den globala klimatuppvärmningen är det synligt även för de skandinaviska växterna. En forskare vid SLU, Alistair Auffret, har alldeles nyligen presenterat ett resultat utifrån floror från 1700-talet. I snitt visades en förlängning i blomsäsongen med nästan fyra veckor över de 220 åren som han undersökte. Liten blåklocka var en av dessa.

Till min förvåning finns inte särskilt många dikter och visor om just blåklocka.

Kanske för att ordet ”klocka” inte är ett så mjukt och sångarvänligt ord? I ”Uti vår hage” finner vi dessa: blå bär, liljor, aquileja, rosor och salvia. Men också krusmynta. Det kan väl knappast anses som ett lättsamt ord? Bland dikter – som inte är många med ordet blåklocka i – tycker jag den här vacker, skriven av den finlandsvenske Mikael Lybeck. Det hedrar diktaren att han även lyfter in benämningen ranunkel, inte helt lätt växt att infoga i poesin.

Kvällsvind spelade

Ranunkel och blåklocka stodo på äng.
Kvällsvind tystnade,
smög sig sakta i blomstersäng.
Blåklocka nickar,
blek om kind.
Dimmorna väfva konstfulla täcken,
under de mjuka,
böljande vecken
blommorna slumra med slumrande vind.

Mikael Lybeck (1864-1925)
Dikt från år 1900. 

Till sist. Om underjordsarbetet utförs väl kan den smalaste stam bära en stor klocka. När vi snart sjösätter Bok & Vandring igen, på det sjätte året, är det för mig åsynen av liten blåklocka.

Text och foto: Maria Söderberg

I.

Lyssnade till Åsa Simma som utbrast:

– Vi ser en boom av samiskt kulturliv! Jag kunde räkna till 21 seminarieprogram om Sápmi på mässan.

Åsa Simma, teaterchef för Girón Sámi Teater. FOTO: Maria Söderberg

Åsa Simma, teaterchef för Girón Sámi Teater, deltog i ett scenprogram om förlorat land tillsammans med den sydafrikanske författaren Sabata Mpho Mokae som berättade om sitt modersmål Setswana. Liksom Simma – som inte fick undervisas i samiska under skoltiden i Karesuando – tvingades han ansluta till engelska och afrikaans för att kunna vara en del av utbildningsväsendet.

– Alla resurser gick dit.

Sabata Mpho Mokae beskrev innerligt betydelsen av den jord där hans förfäder levt sina liv. Han berättade om hur han ofta återvände till gravplatsen som ligger under ett stort träd.

II.

Bokmässans tema för 2022 var Sydafrika och Röster från Ukraina. I en nedsläckt sal med dramatisk scenbelysning medverkade författaren Oksana Zabuzjko som nog får koras till mässan mest påpassade gäst inom den litterära genren. Åtminstone handlade de flesta inslag i radio, TV och tidningar om henne, hennes hemland och Ukrainas krig mot Ryssland.

– Okunnighet banar väg för ryska pansarvagnar. Västs kännedom om vår kultur är en säkerhetsfråga, sa hon.
– Diktatorer behöver okunnighet. Så låt oss lära, läsa och upptäcka det oupptäckta.
Idag lever Oksana Zabuzjko i exil och är aktuell med en ny bok, Den längsta av resor. Jag har träffat författaren flera gånger och även arrangerat seminarier med henne som gäst. Jag vet att hon sällan låter sig styras av en samtalsledare. Minsta felaktiga nyans kan bli motsagd och samtalsledaren hamnar i uppförsbacke. Allt detta görs förstås med charm och ett stort leende. Så, när jag la in henne och Svetlana Aleksijevitj i en programpunkt, 2013 i ukrainska Lviv (när Litteraturresan Belarus / Sverige inte fick tillträde till just Belarus) fick de två en timme på scenen för sig själva i ett samtal. Det gick alldeles utmärkt. Oksana Zabuzjko har översatt nobelpristagaren till ukrainska och de känner varandra sedan länge.
I Göteborg lyckades ändå samtalsledaren Ulrika Kärnborg ro hem seminariet med den engagerade Zabuzjko. Här osade det av engagemang för hemlandets marker. Kärnborgs trick var att avbryta för frågor genom att lägga sin hand på författarinnans axel  och påminna om sin existens.

III.

Tina Harnesk från Arvidsjaur deltog med debutromanen ”Folk som sår i snö”. Till vardags arbetar hon på biblioteket i Arvidsjaur. I hennes färska bok utspelar sig ett drama kring det äldre paret Máriddja och Biera som, precis som författaren själv med familj, bor på ett berg. I det här fallet handlar det om Rönnberget med det umesamiska namnet Guövddieslisåjvvie, 19 kilometer norr om Arvidsjaur.

Tina Harnesk, Arvidsjaur, med ”Folk som sår i snö”. FOTO: Maria Söderberg

– I min bok brottas den cancersjuka Máriddja med frågan om vem som ska ärva allt. Hon är den sista länken i ett långt led av släkter.

Seminariet hade rubriken ”Alla vägar leder till Sápmi” och med Tina Harnesk på scenen fanns även Sara Lövestam som har avslutat sin trilogi om Monika med ”Nu levande”. Boken är en mordgåta som är inflätad i en släktberättelse tillbaka till 1700-talet med beröringspunkter med Arvidsjaur. Författaren Mikael Berglund (välkänd hos publiken på Bok & Vandring i Jäckvik) deltog med den nya ”Ovanjorden” som utgavs i våras.

Här handlade samtalet självklart om rötter.

– Ja, om jag inte får några barn, är jag då en lös tåt? sa Sara Lövestam.

Att hitta sin plats är för många en livsgärning, andra berörs inte.

– I min roman finns Kaj som flyttar till Norrbotten. Han söker med alla sina sinnen för att inte bli fel, sa Tina Harnesk och rörde vid den stora frågan om vad egentligen hemtillhörighet och vad Sápmi är. Den undran behöver mycket plats, men tills vidare kan man konstatera att finaste klädseln bars av Tina Harnesk: en sommarkolt från Karesuando där bältet är vävt av Ida-Maria Marakatt.

IV.

Vad är det som triggar fantasin? Frågan ställdes till tre framgångsrika deckarförfattare med rubriken Norrland Noir. Scenens namn var passande ”Häktet”. Här satt Anki Edvinsson, Umeå, Tina N. Martin, Boden och Sara Strömberg, Östersund. Frågan till deltagarna var: Vad gör Norrland till en så intressant miljö för spänning?

– Men kära nån, det är ju halva landet, utbrast Tina N. Martin som ser att det finns ”obehagliga möjligheter” i norr.

– Mycket skog och fjäll, ett kompakt mörker vintertid och sommaren är det ljust jämnt. Helt enkelt en perfekt miljö för mord.

Norrland bjuder på ”obehagliga möjligheter” för deckarförfattare. FOTO: Maria Söderberg

Sara Strömberg menade att både författare och läsare letar sig till något ursprungligt, men ansåg att begreppet ”Norrland” inom litteraturen inte är någon trend.

– Nej, inte alls, och om man ser det så är det något som är här för att stanna.

Deckargenren myllrar av återvändare. Är det inte en polis som kommer tillbaka till byn är det en jurist som tappat fotfästet i storstaden och återvänder till det lilla samhället.

– Men så dumt, menade Tina N. Martin, varför ska man lämna Norrbotten? Här är ju så lyxigt. Inte minst språket är ju en utmaning. Ta bara ordet var, vart eller vars eller att säga ”jo” på inandning. Hur stavas det? Någon?

V.

Alltid möter man på någon från Arjeplog! Så även i Göteborg och redan på förhand visste jag att det skulle bli många skratt. Carin Adlén (född Andersson) växte upp på Norrbacka i Arjeplog. Hon är grafisk formgivare och kommunikatör, tre gånger nominerad till Svenska designpriset, och bor i Strängnäs. Tillsammans med fotografen Magnus Svensson har hon gett ut boken ”Mat, sex & kärlek – en annorlunda kokbok för en lyckad dejt” som lanserades på bokmässan. Det är en rejäl bok till omfånget med utmanande tema och snabbt handlar diskussionen om alla möjligheter som livet kan ge.

Carin Adlén och Magnus Svensson presenterade sin bok. FOTO: Maria Söderberg

Carin påminner om att vi sjöng tillsammans och uppträdde. Butterflies hette vår grupp. Vi var tre, förutom oss även Isa Andersson. Kläderna inköptes på Nä-Wi kläder i Arjeplog. En stor fjäril prydde de brun-beiga tröjorna. Det blev turné till Slagnäs och Jäckvik med bröderna Lundqvist som spelade dragspel och gitarr. Vår hit på scenen var Teddybjörnen Fredriksson (det hade jag glömt bort, men ni som inte vet: ni anar inte hur stor Lasse Berghagen var just då). Dan Anderssons visskatt var också med i repertoaren.

Jag minns ett stort magplask när vi sjöng på torget i Arjeplog en gång. Kan ha varit 1972. Men Carin kom ihåg att Piteå-Tidningen skrev att det var flickorna med guldstrupar. Min eventuella sångkarriär dog i alla fall där och mitt minne var att jag bara kände mig pinsam. Kanske för att någon efteråt sa till mig att det lät som om vi bara ”skrek” från scenen. Men Carin har framgångsrikt fortsatt med körsång. Beundransvärd.

VI.

Tuffaste talet på kortaste tid. Utan tvekan framfördes det av Anna-Maria Fjellström från Luokta-Mávas sameby om skogsbruket. Hon arbetar med naturresurspolitik kopplad till samisk markanvändning och bor med familjen (bland annat) mitt i Arjeplog, ett stenkast från Hornavan. På den grönt inbäddade Klimatscenen förväntades de medverkande stå upp i 45 minuter. I andra seminariesammanhang sitter man oftast ned, men nu bestod panelen av starka ben och förutom Anna-Maria Fjellström (som ju är ute mycket och vandrar) deltog Thomas Hahn, Stockholm Resilience Centre, Karin Lexén, ordförande i Naturskyddsföreningen och Lisa Röstlund, reporter på Dagens Nyheter.

Anna-Maria Fjellström och Lisa Röstlund på Klimatscenen. FOTO: Maria Söderberg

– Vi måste dra i handbromsen, sa Anna-Maria Fjellström.

– Förändringen i klimatet att gjort att markbetet blir lidande. Nästan alla hänglavsskogar har försvunnit på grund av avverkning och det innebär ett allt mindre reservbete.

I diskussionen lyfte man fram skogsbruket i Tyskland. Där har kalhyggesbruket upphört.

När Karin Lexén beskrev svenskarnas kärlek till skogen och att det egentligen borde finnas grund för en mer varsam hantering, protesterade Anna-Maria Fjellström:
– Det är en myt att svenskarna älskar skogen. Det har förändrats på en mansålder. Nu ser man mer skogen som produktionsskog.

VII.

Bokmässan var vegansk. Åt wrap med bulgur, tofu och sallad i fyra dagar, så när jag äntligen såg korvar inför hemresan hos Pressbyrån på Göteborgs central beställde jag genast en med ost & bacon. Efter två tuggor smakade det… inte bra.

I kön till alla matställen under bokmässan hörde jag då och då röster bland kunderna: ”Varför inget med fisk?” och ”Måste allt vara vegetariskt?” En uppgiven caféägare intill den välfrekventerade rulltrappan vid Aftonbladets stora monter suckade: ”Ja, jag håller med, hade nästan tänkt gömma litet skinkmackor här under disk och sälja illegalt”.

Jägareförbundet i Västra Götaland Väst valde att ställa in sin närvaro. De brukar vara där och servera viltkött i smakportioner. Men efter en insändare i Göteborgs-Posten, där man protesterat och påpekat att viltkött är näringsrikt, hälsosammare än tamdjurskött och närproducerat, verkar det som de ska vara tillbaka nästa år. Läser vidare och påminns om följande: Vegetarisk mat betyder ofta import med mat från regnskogarnas sojaodlingar och från monokulturer på andra sidan jorden. Transporter sker med tusentals mil per långtradare och fraktas med båtar som lämnar efter sig gigantiska mängder koldioxid.

Att vara klimatsmart har många sidor. Inte är det enkelt.

Om man nu vill vara hälsosam och nyttig blir det intressant se nästa steg. Kommer Bokmässan bli alkoholfri 2023?

VIII.

Bokmässan by Night hette det stora evenemanget fredag. Disco, fantastiska korta framträdanden med Eva Dahlgren, Annika Norlin, Alex Schulman – och förstås mer veganskt. Hög ljudnivå. Redan efter en halvtimme tänkte jag: Hur skulle jag uthärda? Hade redan avverkat 11 422 steg enligt hälsoappen och nu skulle man stå upp i ytterligare några timmar. Scener och ståbord, matserveringar. Inga stolar eller bänkar. Långt bort i lokalen, där musiken var något mindre påträngande, stod författaren och arkeologen Jonathan Lindström alldeles själv. Jag gick fram och tackade för den spännande boken ”Bronsåldersmordet” och dagens seminarium som jag med stor behållning lyssnat till. Det handlade om olika perspektiv på svensk historia.

Sedan pratade vi lätt halvskrikande i närmare 45 minuter och min kväll var räddad.

IX.

Det är bara att erkänna. Starstruck. Tänk, denna Greta Thunberg. Vilken liten stor människa. När hon reste över Atlanten och skulle anlända med segelbåten till Lissabons hamn med katamaranen ”La Vagabond” satt jag klistrad vid den digitala utsändningen. Hon kunde ha gått åt där på havet. Min intuition nu på mässan var att önska henne allt gott och säga att hon skulle vara rädd om sig själv. Lyssnade på henne två gånger. Alltid samlad. Men, inte ville jag störa.

Hon är en duktig talare. Men när Bokmässan sätter henne i pretentiösa paneler blir det inte så lyckat. ”Tro, vetenskap och hållbara beslut” var ett sådant i största salen K2.

Kardinal Peter Turkson, Vatikanens främsta talesperson i klimatfrågor, Antje Jackelén, ärkebiskop Svenska kyrkan och professor Johan Rockström, chef för Potsdaminstitutet för klimatforskning. Samtalsledaren Henrik Grape, Kyrkornas Världsråd, var alldeles för stillsam och Svenska kyrkan som arrangör för samtalet borde veta bättre. Vad skulle detta samtal leda till? Ibland känns Bokmässan som en plats för posering, som enbart ett varumärkesbyggande. Det sas angelägna saker, men inget som man uppfattar som nytt. Greta Thunberg måste ha lyssnat sig igenom och deltagit i tonvis av vuxendebatter, men vad händer? Hon får ett innerligt plus för sin uthållighet.

X.

Detta fick inte missas. Satte mig längst fram i salen för att lyssna till ett samtal mellan artisten, låtskrivaren och författaren Annika Norlin och pianisten och kompositören Teodor Wolgers. Rubriken var ”Låtskrivande för en posthuman värld”, vilket fick mig att undra: vad är posthuman? Jag kunde snabbt koka ned uttrycket till att man ifrågasätter absoluta sanningar, människans överhöghet över djur och natur och värdet av den teknologi som vi skapat. Alternativt ett synsätt som innebär att man ser människan som en samverkande del med djur och natur. Bortsett från detta uttryck var det laddat att lyssna till de är båda välmeriterade musikerna. Inte minst till skaparen av verket ”Arktiska oceanen” av Annika Norlin som ju bor i Umeå, tidigare Östersund.

Teodor Wolgers och Annika Norlin. FOTO: Maria Söderberg

Hennes musikaliska tolkning av klimathotet gjorde att hon miste en del av sin publik.
– Jag kunde se hur de sjöng med och var entusiastiska när jag framförde låtar om kärlek, men när klimatet kom på tal vände sig en del av publiken bort.
Teodor Wolgers (barnbarn till Beppe Wolgers) har med sitt album ”Distractions In A Capitalist World” berört ämnet om hur vi människor ständigt blir distraherade av konsumtion. Efter seminariet pratade jag en stund med Annika Norlin. Jag hade frågor om hennes intresse för naturen som hon gett så starka uttryck för. Men så vände samtalet. Hon undrade hur det gick med Bok & Vandring i Jäckvik. Säkert tre år sedan vi pratade om det skulle vara möjligt för henne att delta. Hon är självklart välkommen 2023! Och så tackade hon för resan till Belarus 2009. Det var Litteraturresan Belarus / Sverige och vi turnerade till flera platser. Mikael Niemi var också med, liksom musikern Andreas Mattsson, en gång i tiden Popsicle (indiepopgrupp från Piteå). Flera framstående belarusiska författare deltog. Oförglömligt, sa hon med eftertryck. Tack, så himla snällt säga så efter 13 år.

Text / foto Maria Söderberg