Nytt år och nya förutsättningar. Det sexåriga forskningsprojektet Recalling the Past är avslutat, och Silvermuseet/INSARC går in i en ny fas.
Under det kommande året kommer Ingela Bergman att arbeta som forsknings- och utvecklingschef, och Greger Hörnberg axlar rollen som tf museichef.
-Vi har visat vad ett museum kan vara, uträtta, betyda och göra, och vi har de delar som kan bära oss in i framtiden. Nu ska vi försöka skapa en långsiktig strategi med permanenta lösningar för personal och verksamhet. Det är en ödesfråga för Silvermuseet, säger Ingela Bergman.

Ingela Bergman har arbetat som museichef i trettio år, sedan 1987. Då, liksom nu, var museet starkt förknippat med dess grundare Einar Wallquist.
Idag är Silvermuseet även starkt förknippat med tvärvetenskaplig forskning av hög klass sett i ett internationellt perspektiv, tack vare INSARC (Institutet för subarktisk landskapsforskning).
-Forskningen har varit en mycket viktig del av Silvermuseets utveckling under de senaste tjugo åren, och kommer att vara en förutsättning för utveckling även i framtiden, säger Ingela Bergman.

Forskningen var också det som lockade Greger Hörnberg till Arjeplog och Silvermuseet för snart tio år sedan.
-När institutet bildades såg jag mitt livs chans, och åren som forskare här har varit det roligaste jag gjort. Nu går jag in i en ny roll under ett års tid, med helt andra arbetsuppgifter, som jag ska försöka hantera på bästa sätt, säger han.

Tanken är att 2018 ska ägnas åt arbete med att skapa en stabil grund för fortsatt utveckling och forskning vid Silvermuseet och INSARC.
I det stora projekt som precis avslutats, Recalling the Past, har INSARC under sex års tid studerat hur landskapet nyttjats och samhället förändrats i Norrlands kustområden under perioden 500 – 1500 eft.Kr. Dessförinnan, och samtidigt, har flera andra forskningsprojekt genomförts med fokus på hur människor har levt och landskapet nyttjats både lokalt och regionalt.
-Vi har studerat sambandet mellan människans landskapsutnyttjande och naturmiljöernas förändring i fjällen, i skogen och vid kusten. Vi har en bra helhetsbild, men också fler frågor nu än när vi började, så det är viktigt att forskningen fortsätter, säger Greger Hörnberg.
-En av de saker som överraskat oss är den täta och nära kontakten som funnits mellan kust och inland, på många olika plan. Ibland brukar man säga att historien skrivs om, men vi vill hellre säga att historien växer, att vi fyller den med ny information och kunskap. Vi vill fortsätta att tillföra ny kunskap och låta historien fortsätta att växa. Ett museum får aldrig stå stilla, säger Ingela Bergman.

Fredrik Westerlund skrev boken Att gå över berg för att berätta om en svår tid i livet, men framför allt om det goda som han sett och upplevt under samma period.

Fredriks son Sebastian insjuknade i livshotande cancer innan han ens fyllt tre år. Under den drygt årslånga behandlingen bestämde sig Fredrik för att försöka samla in pengar till Barncancerfonden Norra. Det har han gjort, och fortsätter att göra – genom Att gå över berg.

Ett reportage där du kan läsa mer om Fredrik Westerlund och boken finns under fliken Reportage på Arjeplognytt.

För varje såld bok går tio kronor direkt till Barncancerfonden. Hör Fredrik Westerlund själv läsa prologen ur Att gå över berg

Två av medlemmarna i Arjeplogs Armbrytarklubb, Pirjo Laituri och Lisa Oskarsen-Lundberg, deltar i årets VM i Ungern.
-Målet är att göra vårt bästa och att det blir ordentliga matcher, säger Pirjo Laituri, som i år tävlar i en ny klass, Grand Master. 

Armbrytarklubben i Arjeplog, Northen Arms, har ett tiotal aktiva medlemmar från 10 år och uppåt. En av de som hållit på längst är Pirjo Laituri. Hon har ett antal guldmedaljer från SM, EM och VM i sin prissamling, och ser med spänning fram mot detta års VM.
-Grand Master är en ny klass för damer i VM. Det är en öppen viktklass, och resultatet är oförutsägbart. Men jag och Heidi Andersson har jobbat länge för att denna klass ska införas, och nu när den finns vill jag prova. Det kanske blir en nytändning för mig, säger hon.

Lisa Oskarsen Lundberg har varit aktiv armbrytare i nästan två år, och det här blir hennes första VM. Hon har två SM-silver, och placerade sig på fjärde plats i EM.
-Jag har varit sugen på att bli armbrytare länge, men det blev liksom aldrig av förut. När jag äntligen började kändes det kul direkt, jag har alltid varit intresserad av att träna och nu har jag ett mål, förutom att må bra förstås.

VM hålls i Budapest, och resan dit bekostar Pirjo Laituri och Lisa Oskarsen Lundberg själva.
-Det är svårt med sponsring, men om vi ska kunna ha en bra ungdomsverksamhet behöver vi hitta sponsorer. Vi har flera bra talanger, till exempel Moa Renlund-Bergman från Slagnäs. Om hon fortsätter som hon börjat kan hon gå hur långt som helst, säger Pirjo Laituri.

Northen Arms tränar en gång i veckan, tisdagar klockan 17, i en lokal vid entren till sporthallen. Men både Pirjo Laituri och Lisa Oskarsen Lundberg betonar att det även krävs att man åker ut och tävlar, om man ska ha chans att bli riktigt bra.
-Man måste lära sig tävla. Man måste möta många olika händer och tekniker. Man måste vara fokuserad, oavsett vad som händer runt omkring. Armbrytning handlar inte bara om styrka, utan minst lika mycket om teknik, säger Pirjo Laituri.
-Min förhoppning inför VM är att känna att jag har gjort mina matcher så bra som jag kan, och att det blir riktiga matcher. I ett skidlopp på tre mil kan man göra en dålig start, men komma igen sedan. I armbrytning kan matchen vara över på två sekunder, det finns inga möjligheter att komma igen om man missar starten, säger Lisa Oskarsen Lundberg.

Den samiska trumman är en kraftfull symbol för en näst intill förlorad kulturskatt. Det finns endast ett sjuttiotal kvar. Men trummans mönster har levt kvar i våra sinnen och dagliga uttryck. Här en krönika som startar i en smyckesask och landar i Silbojokk och ett påstått köp av en trumma.

Idag, den 6 februari, är det Samernas nationaldag. Det är en dag att fira, men ger också skäl till eftertanke. Inte minst handlar det om ett nästintill förintat kulturarv och en historia som inte fullt ut kommit till kännedom och användning i våra dagar. Oavsett om man är same eller ej, är det många som delar förlusten av en förskingrad kulturskatt. Det handlar inte bara om språk och seder, utan även av föremål som skingrats och förintats. När kristnandet och industrialiseringen av folken i norr intensifierades under 1600-talet påbörjades en mer aktiv förstörelse. Men i marginalen, och ibland mer synligt, finns det samiska kulturarvet. Trummans symbolspråk lever.

Satte mig ned

För ett tag sedan undersökte jag vad som fanns i en ask med blandade smycken från 1970-talet. Här låg mina första silverberlocker från Anselm Lundquists butik på Hantverkshuset i Arjeplog, silverkedjor som idag tappat all lyster och så ett tyngre smycke, en trumma med samiska tecken inköpt på Silvermuseet. Jag hade aldrig funderat särskilt mycket över tecknen, men nu satte jag mig ned under en stark lampa och tittade. Här fanns solkorset i mitten, offerplatsen i nedre kant och slädfärd med ren. Allt detta och annat gick att dechiffrera med hjälp av litteratur där den främste utforskaren är etnografen Ernst Manker och hans bok från 1938 om de samiska trummorna. Hans katalogisering från 1930-talet gäller fortfarade. Så till exempel är den imitation som Iglootel på Kraja visar i entrén hämtad utifrån trumma nr 63 och finns i sin fysiska form att beskåda på musuem i Dresden. Det vackra smide som arjeplogssmeden Oskar Karlsson utförde efter en förlaga av Einar Wallquist, har nr 55. Konstverket står intill torget i Arjeplog och uppges vara av en pitesamisk variant där fiskesymboler dominerar. Själva trumman finns på museum i Hamburg. Den trumma som kan ses i Silvermuseets samlingar har nr 6 och Manker skriver att den är av sydsamisk variant, troligen ursprungligen hemmahörande i Grans sameby.

På Internet gick det att finna museet Ájttes rapport om samiskt kulturarv i samlingar. Den visade hur de kvarvarande trummorna skingrats och hela undersökningen bär en sorgkant som inte det korrekta språkbruket kan dölja.

Brändes upp

Att inneha och använda sig av en trumma var förenligt med livsfara under tvångskristnandets tid. 1693 avrättades samen Lars Nilsson i Arjeplog. Hans trumma och gudaikoner brändes upp. Skedde detta på Galgbacken, där elljusspåret på Djuptjärn passerar? Så kallade vi alla fall den där lilla höjden nära Lugnet. Men avrättningsplatsen kan ha varit på ett annat ställe, vilket Carl-Oskar Lundström, släktforskare och arkivarie, påpekade i somras när vi hade en guidad vandring på Norrbacka. Hovrättens mening 1692 var att exekutionen skulle ske på marknaden efter jul. Det finns inte så många vittnesmål nedtecknade från denna tid, framför allt inte från de utsattas sida. Hur upplevde mina och andras förfäder detta övergrepp i Arjeplog? Johan Tomasson var samelänsman och fogdetolk och hade slagit sig ned i Kasker i slutet av 1600-talet. Här hade han och hans familj ett lappskatteland, Kaskerjaure.

Det mesta från 1600-talet får dock betraktas utifrån nedtecknarens penna och position. Så även denna händelse i Silbojokk som vid denna tid får betraktas som en viktig ort i norra Sveriges inland med smälthytta och församling. I Uppsala universitetsbibliotek finns en skiss bevarad från hur en pitesamisk trumma skulle kunna ha sett ut i mitten av 1640-talet.

Var trumman äkta eller ej? Köparen, som var skriven i Silbojokk 1645, ville veta. På en skiss ritade han sedan hur hans egen trumma såg ut med 38 olika symboler. (I illustrationen här ovan ser vi skissen med siffror från Mankers bok). Något namn finns inte på köparen, som vid tiden var skriven i Silbojokk, men säljaren var Sigurdh Jacobsen, same i Semisjaure by. En annan same, Anders Huitlock, gav en förklaring. Den inköpta trumman var en ”halv” trumma och användes, enligt Huitlock, enbart när man ville söka lycka vid renskötsel, fiske och jakt. Han hade, enligt Bromés beskrivning i boken ”Nasafjäll” och mot bakgrund av bevarade dokument, slagit på trumman när flera personer var närvarande. På en skiss ritade han sedan hur hans egen trumma såg ut med 38 olika symboler. I denna visade han hur den stora runda ringen som följde trumskinnets yttre kant var världen. Solen hade en given plats och tillbads för att vädret skulle vara vackert och himlen molnfri. Bilder visade [I]Jutte,[/I] satan, som var det viktigaste bland elva troll. Denna Jutte hade tjänsteandar varav en var Svahan Perckla eller ”styggfan”. En figur som anses ha hedniskt ursprung är [I]Dalnes Tackis[/I] som skulle råda över vädret. De troliga kristna influenserna visar sig i att S:t Göran och Lazarus symboliserades och hade uppgifter. Enligt Anders Huitlock, såsom det återges i nedtecknad skildring, måste alla döda först till helvetet, skärselden, för en kort tid. Vad det däremot skulle betyda att komma till Gud i himlen var oklart. Själva originalet finns inte bevarat, åtminstone har Anders Huitlocks trumma inte kunnat identifieras i senare hantering.

Bergsverksrörelsen satte verkligen tidigare liv och religion på sin spets. Befolkningen i Arjeplogsfjällen kunde inte längre fritt tillbe sina gudar och använda trummor, trumhammare och ikoner. Även seitar i naturen förstördes, i den mån man fann dessa. Men tider förändras och de samiska religionsyttringarna från förr får anses bli mer och mer intressanta. Trummans symboler återfinns idag i många olika sammanhang, inte bara i smycken, utan även på tröjor, byggnader, musik. För några år sedan skissade en reklambyrå, efter uppdrag av kommunen, på en idé om att torget i Arjeplog skulle utformas som en samisk trumma.

När Historiska museet i Stockholm manifesterar det svenska 1600-talet använder de en trumhammare från Silbojokks utgrävningar. Denna hammare anses utgöra ett av samlingarnas mest förnäma föremål. Den hittades av arkeologer i en gödselhög 1984 vid en av de förstörda byggnaderna. Arkeolog Ylva Roslund som var med kan inte minnas vem som exakt hittade trumhammaren, men självklart blev det ett av de mest intressanta fynden.

Inte långt ifrån Silbojokk ska det ha funnits ett heligt offerfjäll, Wala vari. Så ser den stavning ut som kyrkoherden i Piteå Olaus Graan lämnade efter sig. Bakgrunden var att samen Hans Friare, troligen på 1660-talet eller något senare, ska ha berättat om fjället för Graan. Hans Friare uppges i Bromés sammanställning ha arbetat med transporter i bergverksrörelsen och var stationerad i Vaksnäs vid Hornavan. Han ska ha varit en ”ivrig avgudadyrkare och spåman”. [I]Wala vari[/I] går inte att hitta på dagens karta, men det finns en mäktig höjd på 1 386 m ö.h. med namnet Vávlátjårro som reser sig ovanför dalgången och deltat Smuolevágge. Fågelvägen ligger det 21 km från Silbojokk. Eller fjället Vállåjvve söderut, 1 002 m ö.h. 9 km ifrån? Hur det än är med fjällen i närheten av Silbojokk, så måste kyrkohereden ha ansett att berättelsen var angelägen. För Hans Friare ska även ha berättat hur en märklig stor fågel flugit över Lappland och satt sig på fjället Darregájsse 1 653 m ö.h. nordöst om Kvikkjokk. Där ska fågeln ha blivit till sten och platsen förvandlats till helig mark. Samer ska ha vallfärdat dit för att dyrka och tillbe fågeln, samt lägga gåvor. Fågeln skulle, enligt nedteckningen, ha behållit sin kroppsform och kunde meddela sig med de besökare som kom för att lämna offergåvor. Ryktet om seiten, fågelstenen, på Darregájsse spreds vida omkring. Hans Friare, som alltså påstås komma från Arjeplog, dyker upp i fler sammanhang. Han ska som spåman ha blivit stämd inför tinget i Piteå. Bakgrunden påstås, enligt tidningen Rötter, vara att han hjälpte en kvinna som avrättades för häxeri 1682. Ingeborg Pedersdotter från Lillpite var piga i Arvidsjaur 1678. Hon anklagades felaktigt för att ha stulit tre garnnystan av prästens fru. Pigan hade under ett gräl med en annan piga sagt att hon skulle ”märka det finger och den näsa och sätta en levande orm i det livet” tillsammans med Hans Friare, som i detta sammanhang omnämndes som trollkarl. Trots att nystanen återfanns, och allt borde vara ur världen, fick prästfrun utslag på näsan, fingret och smärtor i kroppen. Sedan hon avlidit anmäldes Ingeborg Pedersdotter för att ha orsakat prästfruns död. Anmälare var prästen och änkemannen Daniel Offerdalin. Denne präst, som kom från Offerdal, var troligen så nitisk som man förväntade sig av en präst vid denna tid. I tingsrättsprotokoll från Arjeplog den 6 februari 1680 och 7 februari 1682 (vilket torde ha varit i samband med marknaden) dömdes samen Amond Andersson att ta sin döda far, som han själv begravt, till kyrkogården i Arjeplog.

För Ingeborg Pedersdotter gick det inte så bra. Hon dömdes till döden för häxeri 1682. Hans Friare däremot undgick straff.
Det var lagmanstinget med den tidigare bruks- och proviantskrivaren i Nasafjäll, Ægidius Otto, som avkunnade domen. Otto var då kronobefallningsman och dömde den 35-åriga Ingeborg Pedersdotter att dö genom halshuggning. Världen i Pite lappmark var inte större än att Ægidius Otto troligen kände, eller kände till, Hans Friare. Mellan åren 1642 till 1659 var Otto engagerad i bergsverksrörelsen. Sommartid bodde han med hustrun Ingeborg Torbjörnsdotter och barnen i Silbojokk, vintertid i Arjeplog. De hade många barn, men fyra dog mycket unga och är begravda i Arjeplog. Deras namn Aegidius, Brita, Johannes och Elisabeth finns inristade i fjällskifferhällar som idag ligger placerade längst fram vid kyrkans altarring.

I dag är det varken förbjudet eller kontroversiellt att utöva jojk eller prata om samiska symboler i kyrkan. Snarare är det just här som konserter med jojk många gånger ägt rum. Församlingarnas präster är välkomnande. 2001 erkände Svenska kyrkan sina oförrätter och bad det samiska folket om förlåtelse. Tre år innan, 1998, hade Sveriges regering lämnat sin ursäkt till samerna.­ Detta är väl nog, men det ger inte tillbaka varken trummor eller andra föremål. Kulturarvet är till stora delar förskingrat. Detta gör museer som Silvermuseet och Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum än mer värdefulla. De utgör framtidens löften om kontakt med det förflutna.

I trummans symbolik fanns ofta både kristna och hedniska tecken sida vid sida. Jag betraktar åter mitt silversmycke och tycker mig se millimeterstora renar, älgar, fiskar och kanske en bäver. Här tycks också finnas en båt med segel. För mig får det bli en en liten träbåt som besegrar höga vågor på Hornavan. Kanske med ett stopp i Vaksnäs. Tänk, så intressant om Anders Huitlock hade haft tid berätta om sin trumma, såhär 372 år senare.

Maria Söderberg

Källor:
Janrik Bromé, Nasafjäll – Ett norrländskt silververks historia (1923)
Ernst Manker, Die lappische Zaubertrommel: Eine ethnologische Monographie(Acta lapponica, 1938)
Gunilla Edbom, Samiskt kulturarv i samlingar. Rapport från ett projekt om återföringsfrågor gällande samiska föremål Arkeologisk rapport, Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum
(2005)
Avrättade, Nättidningen Rötter (10 juni 2009).
Franz Weinitz, Die lappische Zaubertrommel in Meiningen (Berlin, 1910).

Illustrationer:

Silversmycke med trumma inköpt på 1970-talet i Arjeplog. Båtsymbolen finns på en förmodad lulesamisk trumma. Nu i Örbyhus, Uppland. Illustrationen hämtad från Manker (1938).

Foto från Silbojokk: Maria Söderberg

Trumskissen av Anders Huitlock från 1645 finns som illustration i Mankers bok Die lappische Zaubertrommel (1938).

Illustration Silbojokk vid tiden för smälthyttans verksamhet 1635-59, en idé om hur det kunde ha sett ut. Illustration arkeolog Ylva Roslund.

Foto från Franz Weinitz’ häfte Die lappische Zaubertrommel in Meiningen (Berlin, 1910).
Den här trumman finns vanligtvis på museum i Meiningen, Tyskland, men är just nu utlånad till Vitenskapsmuseet i Trondheim. Trumman kommer från detta område, men skickade iväg av missionärer 1723. Läs gärna mer hos norska NRK: Tilbake på norsk jord 300 år etter at den forsvant