I visningshuset vid hyttområdet. Adventsfika med glögg och information om kommande satsningar i Adolfström. Foto: Maria Söderberg

Marschallerna lyste mot snön och julfikabordet var välfyllt när Majorsgårdens bruksförening bjöd in till visning. Det är 25 år sedan som Adolfströms historiska hyttområde fick ett visningshus.

– Nu är det dags för en förnyelse, sa Caroline Torfve, ordförande i Majorsgårdens bruksförening, inför en engagerad skara.

Vinterdagen till ära hade den timrade stugan för sommarbruk värmts upp.

Dagen till ära hade det oisolerade visningshuset värmts upp. Huset och en utställning om hyttområdet kom på plats för 25 år sedan, och nu är det dags att förnya utställningen. FOTO: Maria Söderberg

För 250 år sedan fick byn Adolfström i Arjeplogs kommun sitt namn. Jubileet firades stort i somras med flera hundra besökare och en rad aktiviteter med visningar, teater och servering. Inför nästa år är blicken fäst på att förnya utställningen i visningshuset. Idén är att lyfta fram nya rön och berätta mer utförligt om silverprocessen i hyttområdet. Från Majorsgårdens bruksförening kunde Karin Johansson och Caroline Torfve berätta om föreningens planer.

– Med de arkeologiska inventeringarna som gjorts på senare tid kan vi visa att området omfattar ett betydligt större område. Det är också dags att putsa till utställningens texter och förnya bilder.

FOTO BILDSPELET: Maria Söderberg och Caroline Torfve

I kommande planering ingår att trycka fotogardiner med historiska kartor och bilder.

Det finns mycket som behöver utföras i området. I dammområdet murknar stockar och jorddammen behöver tätas. Caroline Torfve visade ett brev som hennes pappa Jan Thorfve skickade till Länsstyrelsen i Norrbotten för 27 år sedan. Brevet handlar om nödvändigheten av att rädda kulturmiljön i Adolfström. Här påpekades också att hyttplatsen är ett intressant område för besöksnäringen.

– Det är också angeläget beskriva hur Adolfströms hyttetablering var det verkliga startskottet för bebyggelseutvecklingen i socknen under den senare delen av 1700-talet.

Mötet i visningshuset med planering för en ny utställning kunde ske med stöd av Kulturkraft, Arjeplogs kommun. Det serverades het glögg, jämtländsk stut, saffransbullar och pepparkakor.

Nu har Ljusglimt funnits i fem år. vilket tyder på att Miljöfilmfestivalen som varvar filmer, föreläsningar, gofika, renskav, flinka händer som hjälps åt med det praktiska, mingel, broderi, klädbytardag, publiksorl och samtal fyller ett viktigt behov.

Årets tema klimat och mat berör oss alla även om det stundvis kan kännas lockande att skjuta undan de obehagliga tankarna och istället glida med i business as usual. På programmet möts skrämmande fakta om världens tillstånd med idéer om hur människor finner nya möjliga vägar som samspelar med naturen på vårt enda jordklot istället för att utnyttja och plundra naturen på dess och allas vår bekostnad.

De olika inslagen hakade in i varandra. Tina-Marie Qwibergs och Andi Noors hyllade dokumentär Frökriget gav publiken ett internationellt perspektiv på tillgången eller snarare bristen på tillgång till en mångfald av fröer, vilket skapar en enorm sårbarhet för vår matproduktion. F1-hybriderna kontrolleras av ett fåtal multinationella företag. Dessa fröer är framtagna för att ge hög ekonomisk avkastning, men brister i näring och förmåga till anpassning till nya klimatförhållanden. Odlarna själva kan heller inte ta nya fröer från plantorna utan är beroende av att köpa utsäde varje år.

Bernt Adolph, Arjeplogs Biografförening, var en av deltagarna med hjälpande händer vid Naturskyddsföreningens miljöfilmfestival Ljusglimt.

Imke Hällgren tog vid och delade med sig av sin personliga resa mot en närmare relation med jorden med stöd av bland annat permakultur, som kan beskrivas som ett designredskap för både odling, relationer och hushållning. Imke väljer fröer av gamla arter som är anpassade för nordliga breddgrader och som hon förökar själv. Hennes trädgård har inga tuktade, artfattiga gräsmattor utan hon prioriterar artrikedom, där även fler och fler insekter trivs, utan att ta över. De perenna ätbara växterna som frodas hos Imke är också en del av matberedskapen.

Malin Åkesson är en av eldsjälarna bakom MIljöfilmfestivalen Ljusglimt, som i år firar femårsjubileum.

Filmer från Campfire Stories återkommer på Ljusglimt och i år visades Radical Neighbouring, som bjöd på nya perspektiv på ekonomi. Eller föresten, att ge bort mat i gåva och att se till att alla i byagemenskapen får det de behöver, är väl egentligen inget nytt utan snarare något självklart?

Länk till Campfire Stories finns här.

Åsa Callmer anknöt till filmen i sin föreläsning, när hon berättade om sin forskning om vikten av tillräcklighet och rättvisa och svarade inspirerande på publikens frågor. Hur kan vi skapa nya traditioner som inte innefattar överkonsumtion och överutnyttjande av världens naturresurser? Åsa är också författare till boken Planeten, klimatet & framtiden : vad kan vi göra? som förklarar komplexa sammanhang, på ett lättfattligt sätt och passar alla åldrar.

Låna den på biblioteket!  Länk finns här.

Efter middagen inledde Lars Igeland från Naturskyddsföreningens gruvgrupp i Norrbotten, ett samtal om uranbrytning, som kan komma att bli aktuellt i Arjeplog. Det finns stora miljörisker med alla gruvor och urangruvor i synnerhet, så det finns anledning att hålla sig uppdaterad om vad som är på gång.

Länk till Marianne Hofmans reportage i Arjeplognytt finns här.

Genom Filmpool nord har Ljusglimt under alla år kunnat erbjuda intressanta filmer med lokal och samisk anknytning. I år fick vi förmånen att möta Liselotte Wajstedt och se hennes gripande poetiska hybriddokumentär In my hand, om kampen för älven, marken och samiska rättigheter.

På samma tema talade och jojkade Jörgen Stenberg. Han tydliggjorde med kartbilder hur den ena exploateringen efter den andra inskränker på renbetesland och han berättade att jojken är ett sätt att hedra och hela skogslandskapet.

Att tillsammans med andra uppmärksamma vad som verkligen är viktigt i livet skapar hopp och under festivaldagen hördes många skratt i biografsalongen. Vilket tema ska vi ta upp på Ljusglimt nästa år? Hör av dig och berätta vad du brinner för!

naturskyddsoreningenarjeplog@gmail.com

Text: Malin Åkesson Foto: Malin Åkesson, Johan Fjellström och Harleen Kalkat

Kyrkholmsskolan är ett bättre alternativ för både skolelever och allmänhet, menar brevskrivarna. På måndag ska frågan tas upp av kommunstyrelsen. ARKIVBILD

Nedanstående text är ett öppet brev undertecknat av fyra föräldrar, en lärare och en tidigare skolchef i Arjeplog, riktat till de politiska partierna i Arjeplogs kommun.

På måndag ligger ärendet på kommunstyrelsens bord för beslut.

Brevets innehåll är publicerat i sin helhet. Åsikter och uppgifter är skribenternas egna.

Vi är ett antal personer som på olika sätt har engagerat oss i det förestående beslutet om framtidens skollokaler i Arjeplog. Det är nu Ni politiker som på uppdrag av oss, Arjeplogs medborgare, skall fatta beslut om hur skolans lokaler skall disponeras i framtiden.

Vid det senaste dialogmötet den sista september meddelade förvaltningen att de utrett saken tillräckligt för att förorda ett alternativ. I det förslaget förordas att högstadieundervisningen ska permanent flyttas till Hornavanskolans lokaler samt att delar av Kyrkholmsskolan ska rivas. Det är i princip samma förslag som man förordat vid samtliga tidigare dialogmöten. Vi delar inte förvaltningens åsikt i denna fråga och tycker att vissa aspekter har åsidosatts. Våra farhågor med förvaltningens förslag om att permanent flytta högstadiets verksamhet till Hornavanskolan är följande:

Allmänhetens tillgång till offentliga lokaler.

Denna utredning har helt gjorts ur ett skolperspektiv. Det har inte framgått att någon risk- eller konsekvensanalys har gjorts ur medborgarnas perspektiv. Kommer medborgarnas tillgänglighet till medborgarhus, kommunbibliotek och sim-och sporthall inskränkas? Kommer det vara möjligt att anordna kulturarrangemang, mässor, möten, danstillställningar och liknande i medborgarhuset? Pensionärer utgör en stor del av Arjeplogs befolkning. Mång av dom är regelbundna besökare på bibliotek och simhall men den gruppen har man förbisett i utredningen om lokaler. Redan idag är parkeringssituationen något rörig utanför medborgarhuset med onödigt stora avstånd mellan parkering och Medborgarhus eftersom stora delar av parkeringen är personalparkering för skolpersonal. Vi befarar att detta kommer förvärras ytterligare i och med denna flytt. Vi anser att detta inte är en isolerad skolfråga och undrar hur det här kommer påverka medborgarnas tillgång till kultur- och fritidsinstitutioner.

Allmänhetens tillgång till skolområdet

Förvaltningens har sagt att det kommer skyltas vart skolområdet börjar för att begränsa obehörigas tillträde till skolområdet. Detta är svårt för oss att bemöta, då förvaltningen inte informerat om var skolgård kommer vara förlagd. Förvaltningen gör idag en bedömning att skyltning är en tillräcklig åtgärd, vilket vi hoppas att det också är, men om det i framtiden skulle bli ett nationellt utökat krav på tillträdesskydd, dvs inhägnade skolgårdar och inpasseringssystem i skolbyggnader så är Hornavanskolan ett betydligt sämre alternativ än Kyrkholmsskolan. Vi kan bara konstatera att redan idag har man fysiska lås för att förhindra obehörigas tillträde till kommunala förvaltningen på Tingsbacka som ju faktiskt byggdes som ett ”Medborgarkontor”. En annan fråga kopplad till säkerhet är det faktum att i händelse av en allvarlig samhällskris är skolan en av de kritiska samhällsfunktioner som alltid måste fungera. På Kyrkholmsskolan med skyddsrum och skolkök är det planerat för reservkraft.  Här finns klara samordningsvinster med skolan förlagd där vilket inte finns i alternativet Hornavanskolan.

Uppsikt över eleverna

Skolan har ett ansvar att hålla uppsikt över barnen under skoldagen, inte minst för att stävja mobbing. Hornavanskolan är byggd som en gymnasieskola med många krokiga korridorer och trappor. Med en entré genom Medborgarhuset och avskild skolgård är vi rädda att uppsikten blir sämre och en ökad problematik med mobbing. Kyrkholmsskolan och även Öbergaskolan är byggda som grundskolor och planerade på ett sätt som gör att det är lättare att överblicka.

Elevernas näringsintag

Både föräldrar och skolkökspersonal vittnar om att färre högstadieelever väljer att gå till matsalen på Kyrkholmsskolan sedan undervisningen temporärt flyttat till Hornavanskolan. Många elever väljer att stanna kvar på Hornavanskolan eller att bege sig in på samhället om de ändå ska ut. God kost är av största vikt för att orka med skoldagarna, ta till sig ny kunskap och utveckla nya färdigheter. Att färre barn väljer att äta lunch talar tydligt för vikten av att ha matsal i nära anslutning till undervisningslokalerna. För låg- och mellanstadiet är inte det ett problem då man har pedagogiska luncher, dvs lärarna följer eleverna till matsalen. För Elever med rörelsehinder är det naturligtvis lättare komma till matsalen ifall den ligger i samma byggnad som undervisningen sker. Med högstadiet på Hornavanskolan måste man precis som på Öbergaskolan låta de barnen äta på skolan vilket är mindre inkluderande.

Ekonomisk kalkyl

Utredningen har kommit fram till att en fortsatt skolverksamhet på Kyrkholmssskolan skulle kräva investeringar på 18,6 miljoner. En flytt till Hornavanskolans lokaler skulle kräva investeringar på 40,4 miljoner – 21,8 miljoner mer! Ändå har man kommit fram till att den årliga driftskostnaden blir 489 000 kronor lägre med högstadiet på Hornavanskolan. Anledningen är att man i alternativet Kyrkholmsskolan har tagit med en tomhyra på 2 191 000 kr per år för Hornavanskolan och Motorlabbet. Man utgår därmed från att Hornavanskolan och motorlabbet skall stå tom i överskådlig framtid -ej hyras ut, ej rivas och ej säljas.  Skulle man däremot hitta nyttjande för någon del av dessa lokaler så förändras naturligtvis kalkylen radikalt. Försäljning eller rivning av exempelvis motorlabbet skulle också sänka kostnaderna för alternativet Kyrkholmsskolan drastiskt. Det är inte trovärdigt att en merkostnad på 21,8 miljoner blir en stor besparing. I slutändan är dock den ekonomiska kalkylen en fråga om vad man vill visa

Demografi

Man har redovisat dystra prognoser över det minskande elevunderlaget i skolan. Det är naturligtvis beklagligt och kan säkert stämma. Vi ser dock klara paralleller med när nya förskolan skulle byggas. Prognosen visade tydligt det minskade behovet av förskoleplatser och man dimensionerade förskolan därefter. Detta visade sig felaktigt och man fick relativt snabbt bygga ut förskolan och har dessutom i perioder öppnat ”Solen” i gamla skolhemmet. Vi tycker det är sunt att hellre få behålla något för stora lokaler på Kyrkholmsskolan än att dimensionera efter vad som krävs idag enligt dagens normer och kanske bli trångbodda igen i framtiden.

Nu ligger frågan i Era händer. Vi tror att en fortsatt skolverksamhet på Kyrkholmsskolan är bästa alternativet ekonomiskt, pedagogiskt och socialt. Vi kan inte säga vad andra människor tycker men vår känsla är att stödet för alternativet Kyrkholmsskolan är massivt i stora kretsar bland de som har kopplingar till skolans verksamhet. Endast en folkomröstning kan ge säkert besked vad befolkningen tycker. Om elva månader är det val. Det är då som det beslut Ni nu är i stånd att fatta kommer att betygsättas.

Stina Ederlöv, mamma i åk 1 & 3, Anna Ranberg Vestin, mamma i FSK & åk 3, Tony Westerlund, pappa förskola, FSK & åk 2 Silverskolan, Monika Juhlin, lärare åk 3-9, Therese Jonnerby, mamma i åk 2 & 5, Vanda Wallström, pensionerad skolchef

Anna Kågedal, Uppsala, stannar till vid en kontroll under Arctic Circle Race, och växlar några ord med Maria Söderberg, medarrangör av loppet. FOTO: Sanna Strand

Det blev en löparfest i sol när det åttonde Arctic Circle Race drog igång.

256 löpare gick i mål vid Polcirkeln. Yngst var Bonnie Lindberg, 10 år, som sprang 17 kilometer på tiden 2:05:25.

Tävlingens yngsta deltagare, 10-åriga Bonnie Lindberg, fyller på energi vid andra kontrollen. Hon kom i mål på tiden 2:05:25. FOTO: Maria Söderberg

Regnmolnen lättade och lördagens lopp vid Polcirkeln bjöd på sol. 256 löpare fullföljde 2025 års Arctic Circle Race. Från starten i Guijaure till mål vid Polcirkeln är det 17 km.
– Vädret var super, organisationen funkade jättebra och reaktionen från deltagarna var att de var jättenöjda och därmed är vi också nöjda, sammanfattade tävlingsledaren Alexander Söderström.

Damklassens segrare blev Jenny Wikedal, som kom i mål på tiden 1:38:12. FOTO: Experience Arjeplog

Vann gjorde Richard Coakley från Irland med tiden 1:30:45. Tvåa kom Cato Sandslett från Fauske med tiden 1:31:32.
Damklassen vanns av Jenny Wikedal på tiden 1:38:12.
De flesta deltagare kom från Piteå och Luleå, men här fanns många deltagare från hela Sverige och länder som England, Tyskland och Irland.
Toni Schreier, Carl Petersen och Sebastian Luser från Tyskland sprang tillsammans och njöt av fjällmiljön och kontrollstopp med snacks och parisare. De tog god tid på sig och kom i mål på tiden 2:53:50.
– Tack för detta lopp! Allt är bara perfekt!
Pontus Nilsson från Smygehamn och Lisa Aspbäck, Umeå, sprang tillsammans och kom i mål på tiden 2:58:23.
– Underbart, vilket lopp! ropade Lisa Aspbäck vid kontroll.
Men Pontus Nilsson skakade litet på huvudet.
– Nej, nej… men helt okej. Puh!

Marie Andersson, Karlskrona, berättade att hon sökte efter ett lopp på nätet.
– Vi sökte ett upplevelselopp och hittade just detta vid Polcirkeln. Det här är fantastiskt! sa hon vid kontroll 2 när sex kilometer återstod av loppet.
Bonnie Lindberg, blott 10 år, sprang för Myckle IK, och kom in på tiden 2:05:25. Hennes bror Bengt Lindberg, 12 år, Skellefteå AIK U-14, fick tiden 1:45:14. Det var starka insatser, mrn så har de också påbrå i sin pappa Anders Lindberg som vann Arctic Circle Race 2024. I år gick han in på tiden 1:37:40 och blev nia i tävlingen.
Två från Arjeplog deltog, Mattias Backman och Meja Hoffman.

En kvinnlig deltagare föll illa under loppet och fick hämtas av ambulanshelikopter. Det är det mest allvarliga tillbud som inträffat under loppets åttaåriga historia. Tack vare omsorgsfulla deltagare och tävlingsledning – som därtill var sjukvårdskunniga – fick hon stöd under väntan på lyftet till sjukhus.

Årets Arctic Circle Race arrangerades liksom tidigare av Experience Arjeplog och Magasin Silvervägen i samarbete med Arctic Air i Vuoggatjålme.

Resultatlistan för 2025 finns här. 

TEXT OCH FOTO: Maria Söderberg

Markus Fjellström berättade om de fynd som gjorts i närheten av snölegor och glaciärer. En forskning som kan kasta nytt ljus över vår historia. FOTO: Maria Söderberg

Det blev en välbesökt föreläsning på Silvermuseet när arkeolog Markus Fjellström berättade om glaciärarkeologi. Rubriken var: Vad berättar det vi hittar? 35 personer anslöt.

I takt med att värmen stiger, krymper glaciärer och snölegor. Ny information väntar om hur landskapet utnyttjats.

Väster om Laisdalen har arkeologer och personal från Silvermuseet hittat intressanta fynd, ja, en del omnämner dem som sensationella, men Markus Fjellström visade en så saklig nedtonad sida att museichef Malin Brännström fick gripa in: ”Men visst är det väl fantastiskt! Ni är med och skriver om norra Sveriges historia!”

Pilar, pilspetsar och pilskaft finns med bland fynden som nu smälter fram i fjällvärlden. På Silvermuseet berättade Markus Fjellström om glaciärarkeologi och vikten av regelbundna inventeringar. FOTO: Maria Söderberg

Publiken fick ta del av bilder på bland annat pilar, pilspetsar och pilskaft. Bland annat har Gry Helen Sivertsen, Silvermuseet, hittat en välbevarad pilspets.

Några är fynden är mer än tretusen år gamla. Därtill ett pilskaft från ett armborst (pilbågsliknande skjut­vapen) som är från början av 600-talet. Just beskrivningen av detta fynd var kanske det som väckte störst intresse. Har det använts för att jaga med eller kanske använt i strid?

Inventeringsprojektet är ett samarbete mellan Stockholms universitet, Jamtli, Silvermuseet/INSARC, Ájtte – Svenskt Fjäll- och Samemuseum, Norr- och Västerbottens läns museer.

Länk till projektets egen hemsida finns här. 

Text och foto: MARIA SÖDERBERG

Arctic Circle Race – ett terränglopp i Arjeplogsfjällen. Starten går vid Guijaure, och loppets längd är cirka 18 km. FOTO/ARKIVBILD: Maria Söderberg

– Vi räknar med en rekordtid i år efter sommarens värme. Det är torrt underlag längs leden.
Det säger tävlingsledaren Alexander Söderström inför 2025 års terränglopp vid Polcirkeln.

Tävlingsledaren Alexander Söderström ser fram emot en spännande tävling, och förväntar sig rekordtider i år. FOTO/ARKIVBILD: Maria Söderberg

Hur blir vädret? Det är många som är anmälda till loppet som tittar litet extra nu i sina väderappar. Banan är 17 km och mycket omväxlande. 262 har hittills anmält sig, varav 142 damer.
Alexander Söderström har just återvänt från markering och översyn av sträckan.
– Det ser ut att bli ett omväxlande väder till helgen, säger han, och tror inte på förra årets regnchock.
– Nej, det blir blir bra sett till flera rapporter. Nu är det mycket torrare efter leden och vi räknar med en rekordtid i år efter sommarens värme.

Förra årets bästa tid svarade Anders Lindberg, Skellefteå XC Club, som är en veteran i loppet. Hans tid var 1:35:23. Men förhållandena var tunga med ihållande regn och lera efter sträckan. 2022 vann Anton Hallor, OK Tisaren, på tiden 1:18:30. Bästa dam 2024 var Ida Gudmundson från Sundbyberg med tiden 1:44:48. Starten sker i Guijaure som sedan urminnes tider varit en knutpunkt i fjällen. Vid den smala sjön reser sig Vávlátjårro 1 386 m ö.h. i öster och i väster Gujjávrtjårro 1 306 m ö.h.

Löpning i vacker fjällmiljö. Arctic Circle Race har blivit ett mycket uppskattat terränglopp, som i år lockat fler än 250 anmälda. FOTO/ARKIVBILD: Maria Söderberg

En av de som är peppad att delta är Anna Kågedal från Uppsala som springer tillsammans med syskon, svåger och min man:
– En bekant sprang loppet för några år sedan och då blev jag sugen. Jag har pratat om det sedan dess. Förra året fick min man loppet i födelsedagspresent av mina syskon och föräldrar.
– Jag är peppad på hela upplevelsen! Hoppas såklart på fint väder men vem vet. Jag är lite orolig för mitt knä som bråkar lite med mig så jag kommer att ta det lugnt och njuta snarare än maxa. Det är i och för sig alltid det som är mitt mål, tider är jag helt ointresserad av, berättar hon inför loppet.

Loppet arrangeras sedan start av Experience Arjeplog och Magasin Silvervägen.
Arctic Air i Vuoggatjålme lyfter ut de flesta av löparna till start, men det finns också de som går till start dagen innan.

Text och foto: Maria Söderberg

Arkeolog Lena Berg Nilsson är en av de tre arkeologer som jobbat i flera år med att undersöka och dokumentera Nasafjäll och silverhyttan i Adolfström. Vid 250-års jubileet delade hon med sig av sin kunskap till besökarna. FOTO: Maria Söderberg

Flera hundra sökte sig till fjällbyn Adolfström när 250 år skulle firas. Här bjöds på ett varierat program med guidade visningar, kolbullar med lingon, skattjakt och fisketävlingar.

– Vi är överväldigade över hur många som kom, säger Caroline Torfve, ordförande i Majorsgårdens bruksförening.

Besökarna strömmade till när Adolfström bjöd in till 250-årsfirande. Det är precis så många år sedan som byn fick sitt namn. Samtidigt är det även det år som hyttverksamheten drog igång på allvar, år 1775.

– Vi är överväldigade över hur många som kom och all uppskattning vi fick! strålar Caroline Torfve, ordförande i Majorsgårdens bruksförening.
Under dagen besöktes Adolfström av uppskattningsvis 200 deltagare och på kvällen anslöt ett 100-tal till Bäverholm för rödingmiddag och musik.

Helgens program inleddes på lördagsmorgonen med en morgonvandring till Nasabacken och vidare till Utsikten, där 35 deltagare slöt upp. Fisketävling för unga under 16 år visade på fina resultat. delad förstaplats för största fångst gick till Alvin Johansson Fjällås och Theo Rylander, båda 10 år. Deras öringar var på trettio centimeter. Ronja Söderberg, 3 år, vann i klassen för flest antal fiskar.

Samtidigt erbjöd Fjällflygarna en rundflygning över Adolfström. Vädret var mer än gynnsamt.

Mat vid elden. Under jubileumsfirandet i Adolfström bjöds besökarna på bland annat kolbullar, tillagade av Tom Wiklund och Göran Marsh. FOTO: Maria Söderberg

I hyttområdet väntade fri lunch till alla.

– Vi ville bjuda på riktig skogshuggarmat istället för varmkorv, berättade Tom Wiklund som tillsammans med Göran Marsh höll koll på sju stekpannor över elden i hyttområdet.
– Det fick bli kolbullar med stekt fläsk och lingonsylt. Det har gått åt tjugo liter smet, tio kilo fläsk och sex kilo smör.

– Riktigt smör, lägger han till.

Till hjälp under serveringen, som pågick i flera timmar, bidrog arkeolog Ola Nilsson som senare skulle komma att delta i den guidade visningen över hyttans silverprocess.

Till kaffet serverades rulltårta med rabarberkräm i det gamla sågverkshuset. Själva rabarberplantan tros ha vuxit här sedan när Major Georg Staël von Holstein kom till Adolfström i början av 1800-talet. FOTO: Maria Söderberg

– Jubileumstalen hölls av Jenny Gotthardsson, som ju är uppvuxen här i byn, och därefter pratade Malin Brännström, chef för Silvermuseet. Båda lyfte fram vår unika historia. Det var väldigt fina tal, menade Caroline Torfve som inte missade att lyfta fram hur man väntar på stöd och handling för att stärka dammområdet.
– Tyvärr är vi rädda att konstruktionen håller på att brista. Blir det en stark vårflod kan vårt kulturarv skadas svårt.

Kommunalrådet Isak Utsi närvarade inte själv, men hade skickat en hälsning med Malin Brännström där han bland annat sa: ”Adolfström är en plats där historiens vingslag är påtagliga – inte som något avlägset eko, utan som en levande del av nuet. Här i smälthytteområdet finns fortfarande många spår av det som är en del av vår trakts såväl som länets tidiga industrihistoria”.

Jubileumstal hölls av både Silvermuseets chef Malin Brännström och av Jenny Gotthardsson, född och uppväxt i Adolfström. FOTO: Maria Söderberg

I samband med jubileumsdagen var det release av den nya besöksguiden ”Silverhyttan i Adolfström”. Redaktörerna Lena Berg Nilsson och Maria Söderberg berättade om hur man nu kan följa silverprocessen på plats med stöd av karta och nära beskrivningar. Besöksguiden har delvis finansierats av bland annat Majorsgårdens bruksförening som i sin tur fått stöd av andra föreningar i byn. Lena Berg Nilsson ser arbetet med inventeringen i Adolfströms hyttområde som en förlängning av det arbete på Nasafjäll som hon deltagit i sedan 2015.

– Inte minst därför är det extra roligt att nu mer detaljerat kunna berätta om hyttan, sa hon.
Med bevarade lämningar från 1700-talet kan man följa hela flödet från malm till färdigt silver. Det gör silverhyttan i Adolfström unik eftersom så få äldre välbevarade silverframställningsplatser finns kvar i landet. Den hytta med samhälle som uppfördes 1635 i Silbojokk vid den första Nasafjällepoken är idag under vatten efter kraftverksutbyggnad.

Arkeologerna Lennart Klang, Lena Berg Nilsson och Ola Nilsson, som besökte Adolfström för tredje sommaren, höll i en uppskattad visning i hyttområdet. Närmare sjuttio personer deltog och man fick vid ett tillfälle dela upp gruppen i två. Arkeologerna kunde även berätta om nya fynd som de gjort vilka visar på ett mer omfattande arbete med vattendämning på 1770-talet vid Lárvvejávrre. Vid silverhyttan i Adolfström fanns alla steg för att vidareförädla malmen till rent silver, vilket fortfarande kan ses i lämningarna. Silverhyttan hade de yttersta privilegierna med rätt att även prägla silvermynt. Det var väldigt ovanligt att någon annan än kronan, dvs staten, fick sådana rättigheter.

– Några mynt kom aldrig att präglas i Adolfström men det visar på vilka förhoppningar som fanns på verksamheten och hur mycket som investerades i den, berättade Lena Berg Nilsson vid visningens frågestund.

Silverskattjakten för barn var ett uppskattat inslag med levande (riktiga!) troll i skogen nära hyttområdet. 20 barn deltog och några hade en vuxen med sig. Anna-Karin Sundqvist och Anna Thorfve avslutade skattjakten med att dela ut pris till alla barn, samt överlämna de funna silverstenarna i en liten kista till Silvermuseets Gunilla Balkow och Malin Brännström.

I Majorsgården bjöds det på skådespel med gestaltad läsning av Harleen Kalkat. Här dramatiserades fyra brev skrivna av kvinnor till och från Adolfström perioden 1775–1802. För manus svarade Maria Söderberg.

– Det var en gripande föreställning som berörde publiken och gav en känsla av hur det kunde vara att leva i och runt Adolfström på 1700-talet, sa Jenny Gotthardsson.
Med båtskjuts från bryggan i Adolfström tog sig sedan ett hundratal till Bäverholms Wärdshus. Här väntade middag och musik med Hans Karlsson och Martin Lestander. Arnold Sundqvist fanns också på plats och framförde låtar på orgel.

Hur hade kvinnorna det i Adolfström under åren 1775-1802? I Majorsgården framförde Harleen Kalkat en dramatiserad version av brev från den tiden, med bakgrund i verkliga händelser och personer. FOTO: Maria Söderberg

För de som ville delta en andra dag väntade under söndagen kokkaffe över eld med kaffeost gjord av Valborg Thorfve och bullar bakade av Karin Johansson. En ny guidad visning av hyttområdet med arkeolog Lennart Klang lockade ett tjugotal

Majorsgården‚ den byggnad som hör ihop med hyttepoken, höll öppet för visning. Mot aftonen blev det gudstjänst och Psalmtoppen med präst Kristina Andersson. När programmet gick mot sitt slut berättade Kjell Johansson och Arnold Sundqvist om striden på 1960-talet för att bevara Laisälven orörd. Den avslutade gemensamma sången ”Änglamark” – som en gång skrevs av Evert Taube under kampen om regleringen av Vindelälven och Laisälven – rörde flera besökare till tårar.
– Det är vår egen nationalsång, sa Karin Johansson.

När de två dagarna var till ända önskade Karin Johansson och Caroline Torfve från Majorsgårdens Bruksförening skicka med en hälsning om att de är så tacksamma över det arbete som Maria Söderberg drivit tillsammans med arkeologerna:
– Det gör att både vi och många andra nu har en fått del av ny kunskap om Adolfströms, Arjeplogs och norra Sveriges historia. Och att det nu finns berättat i en besöksguide.

Stöd till jubileumsarrangemanget har utgått från Doktor Wallquists minnesfond, Arjeplog kommun och Sparbanken Nord. Som arrangör för minnesdagen svarade Majorsgårdens bruksförening i samarbete med Magasin Silvervägen.

Kong Olav i velkjent positur. I veikanten løper febrilsk to unge gutter for å komme med på Dagsrevyen!

Det er 18. juni 1975 og åpningen av en vei saltenfolket har ventet på i over hundre år. I Graddis ligger snyskavlene ned mot den nye grensestøtten som snart skal skrives i stein. Det er de to konger HM Olav og HM Carl Gustav som møtes.

For endelig skal den åpnes, mellomriksveien over det bratte Graddis inn i det vidåpne Sverige helt ned til Skellefteå. Et bilde viser kong Olav i tweed jakke og vadmels-nikkers marsjerende med fylkesmann Ole S. Aavatsmark. I veikanten springer to ville gutter: «No SKAL vi på teven!»

Fra innvielsesmiddagen på veistasjonen i Merkesnes. Kong Olav i samtale med helikopterpiloten Bjørn Helamb og hans mor, den legendariske flyktningehjelpersken Mimmi Helamb.

To tusen mennesker hadde møtt fram da den nye forbindelsen mellom Norge og Sverige etter år med anleggsdrift var blitt til 14 mil med asfaltert vei av beste sort. Forventninger til alt som skulle komme av handel, opplevelser og samarbeid var store. Noe var allerede på plass som Junkerdal turistsenter og Silverhatten hotell i Arjeplog som ved åpningen i 1970 ble omtalt som «hypermoderne». Snart var familier fra hele Salten på vei til ferie på svensk. Pite havsbad, isen Piggelin, fjortisforelskelser, utendørs basseng, cola på boks og grillsmog over nye femstjerners insteder steder som Kraja og Lufta camping.

Vei og sti fra Graddis fjellstue over mot den svenske Junkerälven og Strággajávre hadde det vært lenge før det ble lov å kjøre i 110 ved å passere en grenselinje. I evigheter hadde samene fulgt sine reintråkk fra de svenske skoger og fjell til sommerbeite i Norge. På 1880-tallet var min oldefar Kristen Olsen Rusaanes med broren Johan blant de mange som med hest og slede fartet over kjølen for å selge røkt sild for tre kroner øret på vintermarkedet i Arjeplog.  Papirene fra Graddis skysstasjon i 1895 forteller om nesten 300 farende mellom landene. Registrert fra samme år er også seksti lass med varer som fisk, tran, skinn, kjøtt, sukker og mel.

Men også i 1880-tallets dager kunne folk ta seg opp Junkerdalen, krysse grensen over Graddis og besøke broderfolket som ren fornøyelse. I Nordlands Amtstidende 18.8.83 finnes en usignert reiseskildring med tittelen «Godt gjort». Artikkelen skildrer et følge på ni unge mennesker som fra Bodø har startet utflukten med «Dampskip i Sommerrouten» og som i «øsende Regn havnedes om Aftenen i den over 3 ½ Mil fra Junkersdalen liggende svenske Fjeldstue Merkesnæs.»

De farende beskrives som «Turister og ja ogsaa Turistinder». Reisefølget er «lystreisende», bedriver «Sport» og spesielt berømmes «Damerne den Ære at have været de første, der hadde besøgt den svenske Fjeldstue i saadan Anledning.» I Forstforeningens Aarbog fra 1888 skriver skogvokteren Axel Hagemann om buskveksten tystbast «paa Graddisveien ved Kjørrisbro». Graddisveien, et lenge historisk etablert navn.

Under andre verdenskrig ble ferdselsåren over Graddisområdet en livsviktig fluktrute. Ikke minst for de sovjetiske, polske og jugoslaviske fangene som klarte å rømme fra de tyske leirene i Saltdal, men hvor ikke alle overlevde det tøffe fjellklimaet. Rundt 50 000 nordmenn dro nytte av Sverige som nøytralt land under krigen og 4600 av dem kom fra Nordland. Ungdommer fra Salten ble innkalt i Nasjonal Samling sin arbeidstjeneste, men mange dro heller over grensen. Andre tok turen som «lystreisende». Grenseloser i både Skaiti og Graddis utsatte seg for livsfare både for de som virkelig måtte flykte og de som bare var lei av krigens tristesse.

«Lapplandsdoktorn» Einar Wallquist ble et viktig bindeledd mellom den gamle og nye veien mellom Norge og Sverige.

De som nådde frem til Arjeplog med frostskader, epidemier og sult i kroppen ble tatt imot på sjukstugan under kyndig ledelse av «lapplandsdoktorn» Einar Wallquist. I 1965 åpnet Silvermuseet i Arjeplog og samleren, tegneren og forfatteren Wallquist kunne fortsette å ta imot norske gjester. Wallquist med sin beret var også blant dignitetene under veiåpningen 18. juni i 1975. I forkant hadde svenskenes valg av veinavn vært til debatt i norske aviser.  Svenskene kalte mellomriksveien for Silvervägen. Dette som en forbindelse til sølvet som på 1600-tallet ble ført fra gruvene på Nasafjell til Piteå.

I oktober 1973 kunngjorde Nordlandsposten i en NTB-melding fra Arjeplog følgende: «Hverken Graddis eller Silverveien men POLARVEIEN». Særlig lang levetid fikk ikke dette navnet. I Nordlandsposten 24.5 1975 skriver svenske Lars Evenström fra samiske Mavas, like over Sulitjelma: «Det hører ingen steds hjemme at den nye mellomriksveien skal hete Silvervegen. Her finnes intet sølv i nærheten».

Siden hverken norske og svenske tollmyndigheter fant det nødvendig med en stasjonær tollstasjon, ble den nye veien også kalt for «Gratisveien». Allerede i april i 1974 hadde Nordlandsposten følgende overskrift: «Graddisveien er blitt Smuglerveien slår svenskene fast. TV-apparater fra Sverige til Norge, brennevins-flom den andre veien». På den tiden var det ikke mulig å kjøpe sterkere saker enn 40 % på Systembolaget, og «plastdunker med hjemmebrent» var populært ifølge Bodø-avisen. Først i 1983 åpnet det norske tollvesenet sin stasjon vis a vis Junkerdal Turistsenter for både toll og tull.

Og apropos tv: Til fotball VM i 1974 hadde min bestefar Sigurd Rusaanes gått til innkjøp av farve-tv. Hver eneste kamp var en sensasjon og den som fikk se Ralf Edströms volley på Vest Tysklands keeper Sepp Maier i regnet fra Rheinstadion i Düsseldorf, glemmer det aldri. Selv ble jeg så stor fan av Åby Ericssons Sverige at jeg ønsket meg en batteridrevet mini-tv til jul, med den ide at da kunne jeg og farsan krysse nyveien over Graddis, og se Sverigekampene fra nærmeste fjelltopp over grensen.

Juleønsket ble ikke innfridd, men Abba og «Waterloo» fikk jeg se og enda mer forstod jeg Sverige som en stormakt på absolutt alle områder fra Björn Borg til Volvo og Saab. Dagen etter Waterloo oppdaget jeg en svenskregistrert bil hos vår nabo «tante Ingrid» fra Jäckvik. Og der var jammen redaktør av denne avis på besøk med sine foreldre. Jeg banket forsiktig på, steg inn i stua og tok hele familien Hofman i handa, bukket og gikk ut igjen uten å si ett eneste ord. Jeg var ni år gammel og starstruck på svensk. Da jeg for noen år siden under Bok&Vandring fikk komme inn i Hofman-gården, fikk jeg også endelig sagt mine ord: Gratulerer med seieren i Melodi Grand Prix!

Tilbake til 18. juni 1975. Min onkel Arne Glorvigen fra Dovre var til stede med sitt Super-8 kamera.  På filmen heiser bestefar Sigurd det norske flagget til ære for en rute over kjølen han selv hadde gjort allerede i 1925. Da gikk et helt følge over Graddis for å være med i bryllupet mellom Gerdt Rusaanes og Ingrid Hofman fra Jäckvik. Et av de mange ekteskap som gjennom tiden er inngått mellom saltdalinger og arjeplogare.

Fra bjørkebalkongen leser kung Carl Gustav i manus. Landshøvdingen Ragnar Lassinantti til høyre.

På filmen ser vi en balkong laget av fjellbjørk landshøvdingen Ragnar Lassinatti og en ung kung Carl Gustav som snikleser i manus. Tidenes veiåpning, men filmen er også et minne om at alle de viktige herrer kom per helikopter. Tøft da og en smule harry nå. Og mer harry skulle det bli med det som mange tiår senere skulle bli utrykket for svenskehandelen i bussene på grensen. Etter Covid 19 er grensehandelen flyttet til et av Nordkalottens største kjøpesentre i Jäckvik. Utsøkt chokoladbiskvi til kaffen har de også.

Med pandemien i 2020 ble det stengt over grensene mellom Norge og Sverige. Over natten mistet folk i Saltdal, Fauske og Bodø det gode liv over Graddis. Hyttebyer, alpinanlegg, scooterkjøring, isfiske, stekt falukorv på bål og Norrlands Guld sju komma två var nå kun gode minner og forbannet lengsel.  Et av mine sterkeste svenskminner er fra turskirennet Silverloppets tid. Jeg var med som heiagjeng da pappa fra Nordnesbutikken og «jerv Kjell» Hansen fra Skaiti skulle gå de 48 kilometer på ski fra Laisvall til Arjeplog. Etter målgang ventet for meg et stort kulinarisk øyeblikk.

Hele min Silverväg kan spoles tilbake til stoppet på et lite gatukök rett med Sportshallen. Smakseksplosjonen av min første hamburger. I miksen av nötköt, dressing, salatblad, svensk senap og sukkerbrød forstod jeg meningen av mitt Sverige. Og begynnelsen på alt som var mye bedre på den andre siden av svenskegrensen i Graddis.

Kom vi på Dagsrevyen mitt søskenbarn og jeg 18.juni 1975? Vi gjorde ikke det. Men verden over grensen hadde blitt åpna og vi var der. Gratulerer med de første femti år fra Graddisveien til Silvervägen!

Fakta:

1635. Kristinavägen. Året etter de første sølvfunnene ved Nasafjell startet arbeidet på en vei mellom Sillbanássja (Nasafjell) og Piteå. Denne veien ble oppkalt etter dronning Kristina (1626-1689) og fikk navnet Kristinavägen. På denne tiden fantes det ingen offisielle veier i den såkalte “lappmarken”. Den såkalte “färdvägen” var i bruk mellom 1635-1659 og deler av Kristinavägen var i bruk til helt veinettet ble videre utbygd på slutten av 1800-tallet.

1869: Første plan om vei fra Saltenfjorden til riksgrensa. Kostnad 300.000.

1878: Veien gjennom Junkerdalsura ferdig.

1965: Svenske riksdagen og Nordisk Råd vedtar at Mellomriksveien mellom Saltdal og Arjeplog skulle bygges.

1975: 18. Juni innvigdes RV 77 Riksväg 95, Graddisveien, Silvervägen

Av Ronald Nystad-Rusaanes

Tilda Ståhl-Persson och hennes ledarhund Majsan.

Hösten

Vi tar steg, steg ut på mark täckt av höstlöv som knastrar under oss – försiktigt nyfikna på det nya som tagit sin början. Vi tar steg, vi har börjat lära oss en ny sträcka – en sträcka till biblioteket. Ivern gör oss snabba, draget i selen som tar oss framåt, bestämdhet i stegen, ”det här kan jag, matte, det här vet jag hur jag gör!”. Nos mot stolpe, viftande svans, vi som går över gatan, snart vid målet.

Vi tar steg, ut på mark som frusit. Förvåning: att detta visst sker varje år, tassar som vänjer sig vid kylan, mina händer mot frostigt gräs.

Vi tar steg. Vi har just kommit in från en promenad, och jag har satt mig för att söka jobb igen. Väntan, väntan, väntan – som aldrig tycks ta slut – och en snarkande hund bredvid.

Vintern

Vi tar steg, steg som knarrar under oss. Vi försöker att hitta rätt, nu när trottoarkanter försvinner, och det blir påtagligt svårt för mig med orienteringen. Jag draperar mig med lugn, försöker tänka att vi gjort sådant här förr. Vi tar steg – försiktiga steg – för att inte halka på is, medan det julpyntas på gator och torg. Vi tar steg, får hjälp med att göra om sträckor så att de blir anpassade för vintern. Nygammal väg, nytt fast ändå gammalt. Obekant fast ändå bekant. Vi tar steg – förvirrade steg – vi får hjälp med hundmöten och hur vi ska hantera dem, nya verktyg att ha med sig. Vi tar steg. Vi sitter på möten, och jag får fylla i papper, med en hund som passivt ligger vid min sida – som tittar runt på människor och slött viftar på svansen.

Framåt, steg för steg, tillsammans. Tilda Ståhl-Persson och ledarhunden Majsan. Foto: RITA LÖNNER

Vårvintern

Vi tar steg, ut där snön sakta smälter. Ut där världen ibland är snö och is. Ut där marken ibland är så hal att vi måste ta små steg för att inte halka. Tassar som slirar, fötter som glider – vetskap att vi alltid kommer hem, trots de små steg vi tar. Musik i mina öron, toner som inger hopp.  Senare lek – liggande på rygg med tassarna spretande åt alla håll, dragkamp med leksak, svansen viftande – glad, glad, glad – och jag får en rejäl slick i ansiktet.

Våren

Vi tar steg, ut på uppvärmd mark, där nästan all snö smält bort. Vi njuter av gräs och grus, ligger och tittar upp och in i solen – med glada besked runtomkring. Barn som cyklar, medan vi söker runt hinder. Människor som säger dumma ord, frågar om våra hundar får hälsa – upprepade gånger – trots att jag säger ”nej. Nej. Nej.” varje gång. Med en hårdhet i min röst som jag har övat på inför sådana tillfällen. Vi tar steg – större än förut – rundar vattenpölar: för ”Inga blöta tassar här inte, då är det bättre om matte blir blöt”. Vi tar steg – i vår rytm, på väg mot sommaren – för det blir lättare att röra sig nu. Nu rör vi oss i medvind. För vi vet att stegen vi tar – oavsett om de är stora eller små – alltid leder oss framåt.

Tilda Ståhl-Persson